DOMICILIERA dωm1isil1ie4ra, äfv. dom1-, stundom dω1-, stundom -si1-, i Sveal. äfv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr DOMICILIANT, DOMICILIAT.
Etymologi
[af t. domizilieren o. fr. domicilier i motsv. anv.; till lat. domicilium (se DOMICIL); jfr it. domiciliare samt eng. domicile o. domiciliate]
1) göra bofast, bringa till bofasthet; nästan bl. i p. pf. ss. adj.: bosatt. G. Dalin (1871). Utländing, som varit under 10 år oafbrutet i Italien domicilierad. Blomberg Sv. statsb. 1: 92 (1891). — i öfverförd anv, Algebrans .. förflyttningar och domiciliering i olika länder. C. J. Malmsten i Nord. tidskr. 1883, s. 140.
2) handel. o. bankv. med afs. på växel: förse med domicil (se d. o. 2 a), förse med uppgift om annan betalningsort än trassatens boningsort. Att domicilera en vexel, vill säga, att å densamma teckna adressen på en tredje ort, der den skall betalas. Altén Buesching 81 (1831). Fliesberg o. Stiernström Växellära 10 (1901). — särsk. [jfr t. bei einem domizilieren] i uttr. domiciliera hos ngn, angifva (en växel) ss. betalbar hos ngn. Nyckel t. köpm.-corresp. 1: 270 (1839). Auerbach (1908).
Afl. (till 2): DOMICILIANT, m.||ig. [af t. domiziliant] benämning på trassaten å en domicilväxel. Domiciliaten inlöser vexeln, då den förevisas honom med Domiciliantens accept. Spanier Vexellära 18 (1855). Fliesberg Handelsvet. 23 (1891). —
DOMICILIAT, m.||ig. (domicilat G. Dalin (1871)) [af t. domizil(i)at] benämning på den i en växels domicil (se d. o. 2 a) nämnda växelpersonen. Spanier Vexellära 18 (1855; se under DOMICILIANT). SFS 1880, nr 15, s. 11.
