EBIONIT e1biωni4t, äv. eb1-, äv. -o-, stundom -å-, m.||ig.; best. -en; pl. -er. Anm. I ä. tid användes ordet stundom i lat. form. Bäckström Benzelius Kyrkioh. 158(1734).
Etymologi
[jfr t. ebionit, eng. ebionite o. fr. ébionite, av lat. ebionita, bildat till gr. Ἐβιωναῖοι, pl., av hebr. ebjōnīm, pl., de fattiga]
kyrkohist. anhängare av en under de första kristna århundradena i sht i Palestina o. Mindre Asien uppträdande kristen sekt med judaiserande tendenser; i sht i pl. ss. namn på denna sekt. Schroderus Osiander 1: 89(1635). Lundin Kyrkoh. 1: 52(1898).
