EGOIST e1gωis4t l. eg1-, äv. -å- l. -o-, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[liksom d., t. o. eng. egoist av fr. égoïste, uppkommet i början av 1700-talet (i bet. 2); jfr nylat. egoista, avl. av lat. ego, jag (jfr anm. 2:o under EGOCENTRISK). Med avs. på ordets bet.-utveckling jfr Wundt Völkerpsych. I. 2: 548 f. (1900)]
1) självisk l. egennyttig person, person som blott tänker på sig själv o. saknar känsla för andra. En inbiten, kall, hård, egoist. En egoist av renaste vatten. Ad. prot. 1789, s. 789. Egoisten är öfverallt en ensam främling, lefver han ock bland tusende. E. G. Geijer (1810) i Sv. mem. o. bref 7: 136. Wulff Leopardi 320 (1913). — jfr FULLBLODS-, YRKES-EGOIST.
2) (†) filos. anhängare av den åsikt enligt vilken människan ej kan äga ngn visshet om ngt annat än sig själv o. sina egna förnimmelser; solipsist. The nye Fransöske Egoisterna .. äro .. vnderlige, i thet hvar och en af then secten menar sig allena vara til, och nekar hela then öfriga verldenes varelse. Rydelius Förn. 127 (1720, 1737). De Rogier Euler Bref 2: 80 (1787).
