ELEKTOR eläk3tor2, stundom 040 (elä´cktårr Dalin), m.||ig.; best. -n; pl. -er e1läktω4rer l. el1-, l. -ek-. Anm. I ä. tid förekom ordet med lat. böjning. Förordn. 17/10 1727, § 5. Ngn gg förekommer den fr. formen. SP 1809, nr 53, s. 4. Ekbohrn Främ. ord (1868; ännu i uppl. 1904).
Etymologi
[liksom t. elektor, eng. elector, fr. électeur, av lat. elector, vbalsbst. till eligere, utvälja (se ELIGERA)]
väljare, valman; i sht om person som vid indirekt valsätt utses att ss. ombud för en kår av valberättigade utöva deras rösträtt. 2 RARP 4: 14 (1726). Riksens Ständers Justitiä-Ombudsman väljes af Riksens Ständer genom Electorer, .. af hvarje Stånd nämnde. RF 1809, § 97. SvH IX. 1: 76 (1908).
Ssgr: ELEKTORS-UPPDRAG~20 l. ~02. —
-VAL.
