publicerad: 1927
FÖRDÖMA fördöm4a l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (fördö´ma Weste; fördö`mma Dalin), v. -de, -t, -d. vbalsbst. -ANDE, -NING (†, Warnmark Epigr. E 2 a (1688)), -ELSE (se d. o.); -ARE.
Etymologi
1) (†) förklara (ngn) skyldig (till straff), döma (till straff), sakfälla; avdöma (en rättssak); stundom pregnant: döma till döden l. till fredlöshet; äv. med subj. betecknande lag, gärning o. d.: ”fälla”. Thå fördömde the honom alle ath han war saker till dödhen. Mark. 14: 64 (NT 1526; Bib. 1917: dömde). Linc. (1640; under proscriptus). Grotius (blev år 1619) til ett ewigt Fängelse fördömbd. Brask Pufendorf Hist. 272 (1680). (Luthers) böcker woro nyligen upbrände, och hans sak med en slik föredom allareda fördömd. Dryselius Monarchsp. 420 (1691). Äfven gref Svante var domstolen färdig att fördömma. Geijer II. 3: 203 (1834). Ingen dödlig makt kan frelsa ett lif, som alla lagar fördömma. Crusenstolpe Mor. 4: 237 (1841). Det här och mer och mer än dubbelt detta / Fördömmer er till döden. Hagberg Shaksp. 3: 56 (1848).
2) (utom i b i sht i religiöst spr.) om Gud: döma (ngn) till evig osalighet l. undergång i religiös mening; stundom i absolut anv.; förr ngn gg äv.: döma (ngt till timlig undergång l. förstörelse); i p. pf. ss. adj. stundom äv.: (som på grund av syndfullhet är) hemfallen åt Guds dom till evig osalighet osv.; äv. om människa (l. kyrkosamfund): förklara (ngn) hemfallen till l. värd evig osalighet osv.; ngn gg äv. i oeg. anv. om synden o. d.: förorsaka att (ngn) dömes till evig osalighet osv. Mat. 12: 41 (NT 1526). Then ther icke troor han skall wardha fördömder. Mark. 16: 16 (Därs.). Gudh .. giorde the städher Sodoma och Gomorra till asko, och medh vmstörtning fördömde them. 2Petr. 2: 6 (Därs.; Bib. 1917: dömde dem till att omstörtas). OMartini Bew. A 3 a (1604). The onda wil .. (Gud) ewigt fördöma. Ps. 1695, 403: 3. Det är föraktet för Guds ord som fördömer. Thomander 2: 278 (1853). Den katolska kyrkan fördömer alla, som icke dö i hennes sköte. Nyblæus RelUpps. 64 (1867, 1874). Mig, förtappade och fördömda menniska. Kat. 1878, nr 117. Lagerlöf Top. 217 (1920). (†) Kyrkoherden .. fördömmer i afgrunden alla kättare och tänkare. Kellgren (SVS) 6: 229 (1789). — särsk.
a) i p. pf. i best. form pl. i substantivisk anv.: de till evig osalighet dömda, de osaliga. Serenius (1734; under damn). The fördömde i helfvetet. Lind (1749). Förgården till de fördömdes rike. Rydberg RomD 34 (1877).
b) i förbannelser l. eder o. bedyranden; dels (i högre stil) i p. pf. (numera bl. ss. predikatsfyllnad till ett vanl. utelämnat vare); dels (vard.) i pres. konj. ss. svordom, numera nästan bl. med utelämnat subj., särsk. i uttr. fördöme (förr äv. fördöma) mig (mej); jfr 5 a, b. HSH 1: 270 (c. 1750). Fördömd i grund den hexa, som förledde mig. Thomander 3: 236 (1826). CFDahlgren 2: 214 (1842). Det har jag, Gud fördöme mig, ingen tid till. Tavaststjerna Inföd. 8 (1887). Fördöme dem allihop! Hallström G3 34 (1918).
3) [utvidgad anv. av 2] (numera bl. i vitter stil, föga br.) i fråga om timlig(t) lidande l. vedermöda l. olycka o. d. som bestämmes l. pålägges av gudamakt l. gm ödet l. dess skickelser l. gm yttre omständigheter o. d.: döma (ngn till ngt l. att göra ngt); numera i sht i p. pf. ÖB 124 (c. 1712). Jag är fördömt till att oymkad älska .. / .. Er. Gyllenborg Andr. F 2 b (1723). Vi äro fördömda att synda / och träta och aldrig sämjas. Fröding NDikt. 77 (1894). Mig till bittra nätter fördömt den Venus jag tjänar. Risberg Prop. 3 (1905). — särsk. (knappast br.) i uttr. jag (l. du) fördömde! jag (l. du) olycklige! Så är då allt förloradt. Jag fördömde! Böttiger 1: 13 (1856). Hahnsson (1896).
4) skarpt l. på det högsta ogilla l. klandra, förkasta, utdöma; förr stundom: förbanna. Dömer icke, och så warden j icke dömpde, fördömer icke, så wardhen j icke fördömpde. Luk. 6: 37 (NT 1526). Säg, vill du att jag skall din födslodag fördömma, / Den dag då jag blef mor? Lidner 1: 30 (1781). Hvem fördömmer Franska Revolutionen för Robespierres .. skull? Tegnér (WB) 3: 424 (1820). Verlden prisar i dag och fördömmer i morgon. Franzén Pred. 2: 134 (1842). Samvetet .. förbjuder och fördömer det onda. Kat. 1878, nr 10. — särsk. med avs. på (anhängare av viss) lära o. d.: förklara för kättersk l. okristen, (ss. kättersk l. okristen) förkasta (o. förbjuda), avvisa (ss. okristen). Ey är .. Martinj Lerdom .. i någott almenneligeth frij Concilio .. Fordömpt wordit for någett ketterij. GR 5: 166 (1528). Schroderus Os. 1: 652 (1635). Wyclifs satser fördömdes som irrläriga. Pallin MedeltH 82 (1880).
5) (†, se dock a, b) i p. pf.: olycklig, i hög grad svår, olycksbringande. Frels migh från Helfwetes Fördömd' och bittra Galla. Arvidi 143 (1651). Judarnas fördömde afvundssiuka. Brenner Pijn. 66 (1727). Tå .. (djävulen) Kung Balak thet fördömda rådet rådde (osv.). Kolmodin QvSp. 1: 207 (1732). Cavallin (1875). — särsk. (vard., fullt br.) i försvagad bet.
a) ss. adj.; utan eg. betydelseinnehåll, i uttr. för vrede l. förbittring l. förargelse l. förakt l. avsky o. d.: ”eländig”, ”förbannad”; oftast i attributiv ställning. Dalin Arg. 2: 209 (1734, 1754). Fördömdt att vara fattig. Hedenstierna FruW 48 (1890). Det fördömda eländiga teet! Fröding ESkr. 2: 80 (1892). Är det icke något fördömdt med sådant där folk, som spela försyn och öde? Hallström BCap. 28 (1900). Din fördömda tysk. Nordström Herr. 132 (1910).
b) ss. adv.; dels ss. förstärkande: i hög grad, mycket, ”förbannat”, dels i l. ss. utrop för att uttrycka missnöje l. förargelse. Han är fördömdt hätsk på mig. Mont-Louis FrSpr. 280 (1739). Kors så fördömdt! — utropade Stenberg .. — ett sådant nöt jag var! Blanche Våln. 589 (1847). En fördömt bister min. Essén HExc. 196 (1916).
Spoiler title
Spoiler content