publicerad: 1927
FÖRFRÅGA förfrå4ga l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förfrå´ga Weste; förfrå`ga Dalin), v. -ade; se för övr. FRÅGA, v. vbalsbst. -AN o. -NING, se avledn.; -ARE (tillf., SvD 1920, nr 140, s. 3).
Etymologi
[till FÖR- II (i bet. I till B, i bet. II 1 o. 2 till 1 c δ; beträffande anm. under II 1 jfr FÖR- 1 c γ) o. FRÅGA, v. — Jfr FÖRE-FRÅGA]
I. tr. o. intr.
1) (†; se dock a) gm fråga (frågor) begära upplysning(ar) l. besked av (ngn), fråga (ngn); äv. utan utsatt obj.; äv. i förb. med prep. om: fråga (ngn) om (ngt). GR 2: 45 (1525). Icke heller har någonsin någon förfrågat mig om denne Stenen. Björnståhl Resa 1: 76 (1770). (Jag) tager .. mig .. härmed .. friheten förfråga: huru affärerna stå. VLBibl. Brev 17/11 1833. — särsk.
a) (numera knappast br.) i pass., opers.: den l. den frågan framställes; förr äv. med indirekt obj. angivande den person till vilken frågan riktas. Henne förfrogades om dett rychtet hennes dotter haffver sagt på Arvedh Larszon, att (osv.). BtHforsH 1: 143 (1624). Girs G1 77 (”78”) (c. 1630). Multrå kyrkby, hvarest förfrågas om vägvisare uppför Multråberget. TurHb. 1: 187 (1894).
b) i förb. med prep. av l. hos angivande den person av vilken upplysning begäres (jfr 2). Rudbeck Bref 32 (1664). Före bataillen läto Cheferna hos henne förfråga, om de skulle äfventyra slaget. Cronholm Lig. 94 (1839).
2) (†) med (av neutralt pron. l. sbst. med obestämd bet. bestående) sakobj.: begära upplysning om (ngt); särsk. i förb. med prep. av l. hos angivande den person av vilken upplysning begäres (jfr 1 b). Tw kan wår wilie fförstaa om nogre sticker Som wj aff tig fförfraagha wele. GR 3: 331 (1526). Annerstedt UUH Bih. 1: 63 (i handl. fr. 1605).
3) (†) efterforska, undersöka. GR 4: 82 (1527). Kircherus ransakar och förfrågar i sin underjordiske Werld dhenne Historien. RelCur. 36 (1682).
II. refl.
1) gm frågor söka skaffa sig upplysningar, höra sig för. Förfråga sig hos ngn om (förr äv. över) ngt. Du får förfråga dig (om saken) på kontoret. TbLödöse 188 (1590). Desse bägge herrar förfrågade sig hos mig öfver et ämne, som var mycket nytt. Höpken 2: 215 (1756). Österdalarnes allmoge förfrågade sig hos Konungen huru förhållas skulle med de många ödeshemman, som genom kriget uppkommit. Carlson Hist. 3: 6 (1874). — Anm. I följ. språkprov föreligger möjl. bet.: fråga för mycket. Dhet är bättre förfråga sig än som förgiöra sig, som man plägar säya. VDAkt. 1704, nr 433. Därs. 1779, nr 295.
2) (†) i uttr. förfråga sig med ngn, rådgöra med ngn (jfr I 1 c). Girs G1 93 (c. 1630). Lindh Huuszapot. 22 (1675).
Avledn.: FÖRFRÅGAN, r. l. f. (m. Lindfors (1815)). Anm. Den felande pl. av detta ord ersättes av pl. av FÖRFRÅGNING. vbalsbst. till FÖRFRÅGA, v. I o. II; särsk. konkretare: fråga, förfrågning. Framställa l. göra en förfrågan (om l. angående ngt). Carl XII Bref 399 (1714). Erfarna bankmän ha på förfrågan förklarat, att inga möjligheter för lån nu finnas. VL 1908, nr 135, s. 4. särsk. a) (†) med objektiv genitiv. (Biskoparna vilja icke) Att någon Prestman eller Capelan skall eller må wetna vthj rettmätiga saker, vthan sin Förmans tillstånd och förfrågan. RARP 2: 198 (1635). b) (†) närmande sig bet.: efterforskning, förhör; jfr FÖRFRÅGA, v. I 3. Så månge karlar der ibland (dvs. bland tattarna) äre, (skola våra befallningsmän) vthan någon wijdare förfrågan, Process och Rättegång ophängia och til lijfwet straffa. Stiernman Com. 2: 105 (1637). LReg. 326 (1687). —
FÖRFRÅGNING, r. l. f.
1) vbalsbst. till FÖRFRÅGA, v. I o. II; särsk. konkretare: fråga, förfrågan. Schmedeman Just. 879 (1684). RF 1809, § 19. De Geer Minn. 2: 173 (1892). särsk. (†): frågodagsförrättning. DA 1772, nr 65, s. 1. Porthan BrefSamt. 1: 117 (1785).
Ssgr (till FÖRFRÅGNING 1): förfrågnings-blankett. (i fackspr.) blankett för ifyllande av svar på å densamma tryckta förfrågningar. Cronholm Skydd 28 (1904). förfrågnings-dag. (†) till FÖRFRÅGNING 1 slutet: frågodag. VDAkt. 1773, nr 87. förfrågnings-kontor. (i fackspr.) upplysningsbyrå. WoL 659 (1889).
Spoiler title
Spoiler content