FÖRHÄRJA förhær4ja l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förhä´rja Weste; förhä`rrja Dalin), v. -ade. vbalsbst. -AN (†, Wexionius Sinn. 3: A 3 a(1684)), -ANDE, -ELSE, -NING; -ARE, -ERSKA (tillf., Linc.(1640; under populatrix)).
Ordformer
(-härja (-häria) 1527 osv. -häre 1540)
Etymologi
[fsv. forhäria, liksom ä. d. forhærge efter mnt. vorheren, överfara med krigshär, ödelägga (urspr. o. eg.: gm krigståg), fördärva, motsv. t. verheeren; till FÖR- II 1 a β]
1) i grund härja (ngt), åstadkomma allmän förstörelse l. förödelse av (ngt), föröda, förstöra; skövla, lägga i ruiner; äv. bildl.; ofta i p. pr. ss. adj.: ödeläggande, förödande. Frostens förhärjande värkningar. En förhärjande farsot, eld. Förhärjande gräshoppor. GR 4: 410(1527). Af Gräshoppor förhärjade Fikonträd. Ödmann StrFörs. II. 1: 52(1803). (Staden) Öregrund .. har .. flere gånger blifvit alldeles förhärjad dels af vådeld, dels af fienden. Höjer Sv. 1: 96(1873). De s. k. lägre klassernas kraft och hälsa förhärjas genom ett öfverdrifvet mekaniskt arbete. Rydberg DetSköna 246(1889). Stora fruktbara landsträckor (i Asien) förhärjades (av Timur-lenk) så, att de alltsedan dess förblifvit ödemarker. NF 16: 341(1891). — särsk. (numera bl. i vitter stil) ss. vbalsbst. -else; ofta konkretare. Schroderus Liv. 489(1626). Lagerlöf Holg. 2: 23(1907; om förstörelse som larver åstadkommit i skogen). Trots all den förhärjelse, som präglade hela hans gestalt. Svenson-Graner Väg. 150(1918).
2) (†) plundra (ngn), tillfoga (ngn) svår skada, fördärva (ngn). Man .. skinnar och brenner, dräper och förheriar, them som gerna wille sittia med fridh. OPetri Kr. 11(c. 1540). Bewara migh .. För the ogudhachtigha som migh förhäria. Psalt. 17: 9(Bib. 1541; Bib. 1917: som vilja fördärva mig). Thet Finske Krigzfolck .., huilcke then fatige Almogen med röffuande och Schinnande iämmerligen förhärie. UrkFinlÖ I. 1: 148(1597).
