1) (numera i sht i historisk stil) till FÖRHALA II:handling(en) att draga ut på tiden med ngt l. förhållande(t) att ngt fördröjes osv.; särsk.: försök att under förevändningar l. med fagra löften o. d. uppehålla ngn l. en sak; förr äv. konkretare: uppskov, dröjsmål, försening, tidsutdräkt. Om wy skola .. wtann forhalningh faa wort (gods) igen. GR 1: 222(1524). Lösze Skotzmål och Forhalinger. Därs. 10: 225(1535). Riksens angelägenhet tol offta ingen förhalning. Swedberg Dav. § 98(1713). Det är så sällan det från deras (dvs. turkarnas) sida ges rent besked, allt är förhalning, undanflykter och dubbelspel. Quennerstedt Bender 12(1910). — i numera obr. uttr. Thet han giorde upaa en forhalning (dvs. för att förhala saken). OPetri Tb. 43(1525). Gudz förhaalning medh syndarena (dvs. långmodighet i att straffa). L. Paulinus Gothus OErici 32(1615).
