publicerad: 1927
FÖRHALNING förha4lniŋ l. fœr-, i Sveal. äv. 032, förr äv. -HALING, r. l. f.; best. -en; pl. (i bet. 1) -ar.
Ordformer
(-ing 1525—1711. -ning 1524 osv.)
1) (numera i sht i historisk stil) till FÖRHALA II: handling(en) att draga ut på tiden med ngt l. förhållande(t) att ngt fördröjes osv.; särsk.: försök att under förevändningar l. med fagra löften o. d. uppehålla ngn l. en sak; förr äv. konkretare: uppskov, dröjsmål, försening, tidsutdräkt. Om wy skola .. wtann forhalningh faa wort (gods) igen. GR 1: 222 (1524). Lösze Skotzmål och Forhalinger. Därs. 10: 225 (1535). Riksens angelägenhet tol offta ingen förhalning. Swedberg Dav. § 98 (1713). Det är så sällan det från deras (dvs. turkarnas) sida ges rent besked, allt är förhalning, undanflykter och dubbelspel. Quennerstedt Bender 12 (1910). — i numera obr. uttr. Thet han giorde upaa en forhalning (dvs. för att förhala saken). OPetri Tb. 43 (1525). Gudz förhaalning medh syndarena (dvs. långmodighet i att straffa). L. Paulinus Gothus OErici 32 (1615).
Ssgr (i allm. till 2): FÖRHALNINGS-BOJ. sjöt. boj i vilken en tross l. kabel fastgöres vid förhalning av ett fartyg. Frick o. Trolle 217 (1872). —
-GODS. sjöt. sammanfattande benämning på trossar l. kablar som användas vid förhalning av ett fartyg. Frick o. Trolle 21 (1872). —
-TROSS. sjöt. —
Spoiler title
Spoiler content