[fsv. fornumstogher (-nompst-); jfr d. fornumstig; avledn. av FÖRNUMST]
1) (†) förnuftig (se d. o. 2), klok, förståndig. GR 2: 207(1525). Tw haffuer thetta doldt för the wisa och förnunstogha, och haffuer thz oppenbarat för the oförståndugha. Mat. 11: 25(NT 1526; Bib 1917: kloka). Godh wijs och förnomstigh rådh. LPetri ChrPred. C 4 b(1561). At .. all ting förnumstigst öfwerwägat .. blifwa måtte. Brask Pufendorf Hist. 392(1680). En plump missräkning af några eljest förnumstiga män. Atterbom Siare 5: 159(1849). Kindblad(1871; betecknat ss. föråldrat). — särsk. i uttr. förnumstig man, ss. hederstitel framför namn; jfr FÖRNUFTIG 2slutet. Fornumstog man Mattes Larenson radman. OPetri Tb. 49(1525). VgFmT II. 1: 35(1553).
2) (i sht vard., ringaktande l. skämts.) klok l. förståndig i eget tycke; småklok, småförståndig, snusförnuftig; om sak l. förhållande (yttrande, handling, min o. d.): som vittnar om l. ger uttryck för småklokhet osv. Med förnumstig uppsyn l. min. Se förnumstig ut. Förnumstiga funderingar. Bellman 5: 177(1781). Dumboms lefverne .. vimlar af putslustigt förnumstiga infall. NF 8: 585(1884). När modern klokskap förnumstigt ler åt sagans naiva skildring af forntida samhällsskick. LfF 1908, s. 297. En lärdomsstolt och förnumstig .. folkskollärare. Mjöberg Lb. 475(1910).
2) (i sht vard., ringaktande l. skämts.) småklokhet, snusförnuft(ighet); äv.: konkretare: yttring av småklokhet osv. Weste(1807). Den .. kälkborgerliga förnumstigheten. Melin JesuLefv. 2: 200(1843). (Bellmans) lekfulla inbillning (drevs) att timra upp en egen värld, .. obunden af prosans små förnumstigheter. Levertin Gest. 150(1903).
