FÖRPLÄGA förplä4ga l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förplä´ga Weste; förplä`ga Dalin), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NAD (se d. o.), -NING (se d. o.); -ARE (†, i bet. 1, Wikforss 2: 883(1804), Heinrich(1814)), -ERSKA (†, i bet. 1, Wikforss 2: 883(1804), Heinrich(1814)).
Etymologi
[liksom d. forpleje av mnt. vorplegen l. t. verpflegen; jfr FÖR- II A]
1) (†) vårda. (Den sjuka blev) med all ömhet .. upvaktad och förplägad, så at hon .. återvant hälsan. Dahlberg Lefn. 85(c. 1755; uppl. 1911). Heinrich(1814).
2) i sht mil. i allm. med avs. på krigsfolk l. större samling av på ett ställe (i fängelse, sjukhus, sommarläger o. d.) boende människor, i fackspr. äv. med avs. på enskild person: förse med mat, utspisa, giva (ngn) (i pass.: få) den mat som han (hon osv.) skall hava; underhålla. Brask Pufendorf Hist. 436(1680). Sjuk eller sårad, som .. intagits å sjukvårdsanstalt, förplägas vid densamma. SFS 1906, nr 67, s. 2. (Hon påminde änklingen)om hans tallösa tjänarskara, som måste efterhållas, förplägas och klädas. Lagerlöf Troll 2: 87(1921).
3) (vard., ofta skämts.) ge (ngn) ett mål (god) mat, giva (ngn) mat o. dryck, undfägna, traktera. Adlerbeth Æn. 8(1804). (Han) tog den förfrusna hem till sin gård och förplägade gästen. Tegnér (WB) 5: 24(1825). Hon var rätt oviss om herr Eskil skulle anse sig väl förplägad vid en frukost, där dryckesvarorna fattades. Lagerlöf Troll 2: 110(1921). — särsk.
a) (mindre br.) eufemistiskt, i p. pf. (väl) förplägad, beskänkt. Dalin(1852). Några förplägade landsmän. Topelius Vint. I. 2: 186(1863, 1880).
b) (†) eufemistiskt, i fråga om misshandel o. d.: ”traktera”. (Han har) min K: hustru medh hugg och slagh förplägat. VDAkt. 1696, nr 118.
4) (†) öva, idka, sköta, bedriva, hava l. hysa; ”pläga” (umgänge o. d.). BtFinlH 2: 347(1670). Emellan Vice-Pastorem och åhörarna förplägass godh wenskap. VDAkt. 16/6 1712. Som H. och I. icke kunnat Öfvertygas, at .. hafva förplägat omgänge med hvarandra. Därs. 1736, nr 345(1733). (Emedan) här ifrån (dvs. från kansliet) allena Skriftväxling får förplägas med Gouvernementet i Viborg. FoU 16: 189(i handl. fr. 1753).
