FÖRSTÖRT, p. adj., l. FÖRSTÖRD, p. adj.2; n. -stört.
Ordformer
(-störd 1612—1806. -stört 1614—1658. -stårt 1642)
Etymologi
[efter ä. t. verstürzt, p. pf. av verstürzen (se FÖR-STÖRTA); jfr FÖR- II B, ävensom BESTÖRT.Formen förstörd torde bero på anslutning till FÖRSTÖRA]
(†)
1) bestört (se d. o. a). Ändoch Gudh hade låfwat sigh willia skaffa sitt Folck Kött nogh til at äta; Lijkwäl efter .. (Moses) war i öknen, hölt han thet wara omöyeligit, och war så förstört, at han sade til Gudh (osv.). JMatthiæ 1: 427(1658).
2) begiven (på ngt l. ngn), lysten (efter ngt). Så hafwer lijkwäl Konungen i Danmarck warit på krijget så förstördh. Stiernman Riksd. 675(1612). Hwad tu beer honom (dvs. friaren) läggia bårt, / Ther på är alt hans Sinn förstårt. Palmcron SundhSp. 213(1642). JGOxenstierna 2: 109(1796, 1806).
