publicerad: 1927
FÖRSUMMA försum4a l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (försu´mma Weste; försùmma Dalin), v. -ade ((†) pr. sg. -er GR 4: 13 (1527), ConsAcAboP 1: 275 (1647); pr. sg. pass. -es GR 18: 35 (1546), Kyrkol. 16: 11 (1686). imper. -sum GR 6: 111 (1529: -sym), Columbus BiblW C 3 b (1674). p. pf. -ith (n.) Rääf Ydre 1: 312 (i handl. fr. 1556)). vbalsbst. -AN (†, i bet. 4, TbLödöse 214 (1590: förssumen)), -ANDE, -ELSE (se d. o.), -SUMNING (†, i bet. 1, EkenäsDomb. 1: 162 (1652), Därs. 215 (1657)); -ARE (†, Linc. (1640; under cunctator; i bet. 1), Hof Underr. 159 (1766: skyldigheternas försummare; i bet. 4 a ε), WoJ (1891)).
Ordformer
(-sum- 1525—1769. -summ- 1526 osv. -sym- 1523—1565. -symm- 1527—1535. -somm- 1527)
Etymologi
[fsv. forsuma, forsyma (sik), liksom d. forsømme av mnt. vorsumen (jfr t. versäumen), av mnt. sumen (resp. t. säumen), uppehålla, försena; jfr FÖR- II A. — Jfr FÖRSUMLIG]
1) (numera nästan bl. i södra Sv.) försena; hindra.
a) tr.: försena, försinka, fördröja, uppehålla (ngn l. ngt); vanl. övergående i bet.: hindra, störa (ngn l. ngns arbete); taga (ngns) tid i anspråk. Tå förhindradhe Landzens folck Iuda folcks arbete, och försumade theras byggnings wärck. Forsius Esdra 39 (1613). Wele wij .. förplichta osz, at för hwar timme, som Posten försummas, böta en Dal. Silf. M. FörordnPostväs. 247 (1707). Förseln till staden .. försummar .. hemmansarbetet. Chydenius 129 (1765). Cavallin (1875).
b) refl.: försena l. försinka sig (med ngt); fördröja sig; stundom svårt att skilja från 4 c. The skola löpa såsom Hieltar, och stijgha muranar såsom krijgsmän, Hwar och en skal dragha rett fram, och intet försumma sigh. Joel 2: 7 (Bib. 1541). Kordellen försummede sigh utij 24 timmar. OxBr. 6: 8 (1626). Vi försumade oss intet, vtan så fort som mögeligit var, skyndade på återresan til Maltha. Humbla Landcr. 253 (1740). Den svarte eunucken, hvilken försummat sig med att stå och prata .., kom springande. Wachtmeister Tur. 28 (1876, 1885).
2) (företrädesvis i södra Sv.) med avs. på (arbets)tid o. d.: förlora; förr äv.: fördärva l. förslösa (tid med ngt onyttigt); icke utnyttja (tid). Han har försummat mycken tid genom sin sjukdom. Ännu är ingen tid försummad. Icke hava ngn tid att försumma, icke hava ngn tid att förlora, vara tvungen att skynda sig. Han som slogh honom .. skal betala honom hwadh han försumat haffuer, och giffua honom hans läkiare löön. 2Mos. 21: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: den tid han har förlorat). Liggie och försumme tijden med .. onyttige saker och Disputationer. GR 17: 279 (1545). Amando hade sannerligen ej mycken tid at försumma, om han skulle åter hinna up sit Sällskap. Weise 2: 106 (1771). Meurman (1846).
3) icke passa på tiden l. tillfället o. d.
a) tr.
α) komma för sent l. icke infinna sig till (möte, tjänstgöring, skolgång, lektion, andaktsövning o. d.); utebliva l. ”vara borta” från lektion o. d.; jfr b α. Försumma skolan, en lektion, morgonbönen. Ingen (landsknekt skall) nogon vagt .. forszume eller en annen sin vagt beffale. GR 10: 50 (1535); jfr 4. Hoo Predikningen försummar, Präst eller Soldat vthan laga Förfall. Krijgsart. 1621, § 9. Jag fruktade hela tiden att försumma båten. Söderhjelm Brytn. 203 (1901).
β) icke passa på (tillfälle), låta (tid l. tillfälle) gå förbi obegagnad (obegagnat), försitta; jfr b β. Ath fogten manar stedze på wactarne, at huar the kunna fornimma eller see någhon tilfelle j gruffuona at thet ingelunde bliffuer forsummat. GR 7: 393 (1531). (Kyrkoherdens) första plan .. misslyckades genom fataliernes försummande. Porthan BrefCalonius 10 (1793). Regeringen hade försummat det rätta ögonblicket, som aldrig skulle komma åter, att (osv.). De Geer Minn. 2: 57 (1892).
b) refl.
α) komma för sent l. icke infinna sig till (möte, tjänstgöring o. d.), mankera, utebliva; jfr a α. GR 13: 162 (1540). I morgon utan brist, / .. jag väntar Eder vist. / Försummen Eder eij. Düben Boileau Sat. 15 (1722). (Jag gav kollegier, o.) Then sig försummade betalte 20 styfver, och then, som kom sent, gaf för timan 4 styfver til cassan. Rhyzelius Ant. 44 (c. 1750). Antonio. Farväl! I morgon vänta vi på er. Don Pedro. Vi skola ej försumma oss. Hagberg Shaksp. 2: 112 (1847). WoH (1904).
β) icke passa på (att utnyttja) tillfället o. d.; jfr a β. Epther slige stemplare kwnna en nw icke tiil effwentyrs forswma sigh huar the noghen tiilfelle wthsökia kwnna (osv.). GR 3: 101 (1526). Pojken förstod, att .. (korpen) ville väcka hans uppmärksamhet, så att han inte måtte försumma sig, om studenten skulle säga de rätta orden. Lagerlöf Holg. 2: 203 (1907).
4) uraktlåta att göra ngt; vårdslösa, nonchalera o. d.
a) tr.: icke ägna tillräcklig l. tillbörlig uppmärksamhet l. omsorg l. tid åt (ngt l. ngn), missköta; vårdslösa; nonchalera, negligera. Försumma sin hälsa, sitt yttre, sin ekonomi, ngns uppfostran. Hender någer förswma sin eeld thå honum bör. GR 7: 140 (1530). Thett ståår enne quinno ganska illa, offta löpa i bÿn till grannar .. till att höra heller föra tidhende. Tÿ ther igenom warder .. boohagett forsumat heema. LPetri Œc. 42 (1559). Skall du .. försumma ditt morsmål? Dalin Arg. 1: nr 45, s. 5 (1733; uppl. 1754: vårdslösa). (Han) försummade lagskipningen. Fryxell Arist. 3: 158 (1846). De folkloristiska forskarna .. (ha) uppenbart försummat de ännu kvarlevande danslekarnas former. Nilsson FestdVard. 92 (1925). (†) Försuma icke then gåffuo som tigh giffuen är genom prophecien. 1Tim. 4: 14 (NT 1526). — särsk.
α) med personobj. Ehoo som af berörde Lootzar .. sig mootwilleligen undan håller och den reesande försummar, hälst wid god Wind, böte för hwar Tijma en Daler Silfwermynt. FörordnLootzwäs. 1696, § 2. Hustrum blef sluten och kände sig försummad. PT 1904, nr 294 A, s. 3. (†) Att wij .. genom .. wåre Fougters försumelse och oachtsamhet ther nidre så försumede bliffue. GR 16: 754 (1544). — särsk. i fråga om barnavård l. barnuppfostran: icke ägna (ngn) tillräcklig l. tillbörlig vård l. omtanke o. d. Så att .. Ungdommen icke försummess. Thyselius HandlLärov. 1: 4 (1620). Vanartade och i sedligt afseende försummade barn. VL 1896, nr 244, s. 2. LfF 1901, s. 175.
β) (†) i uttr. försumma ngns bästa, gagn l. välfärd l. rätt o. d., åsidosätta, icke tillgodose ngns bästa osv. Thenn fatige man försumer sin och sin fatige hustrwes och barns bäste. GR 16: 315 (1544). På ded rijksens gagn och välfärd icke må blijffua försumed. AOxenstierna 2: 29 (1611). At the icke försumma sine principalers .. rätt. Schmedeman Just. 1345 (1693).
γ) (†) övergående i bet.: icke akta på (ngt), icke bry sig om, förakta. Sägher them som bodhne äro, sy, iach hafuer till reedt min måltijdh, .. kommer till bröllopit. Men the försumadhe thz och gingo bort. Mat. 22: 5 (NT 1526; Bib. 1917: de aktade icke därpå).
δ) (i fackspr.) lämna (ngt) utan avseende, bortse från (ngt). Fock 1Fys. 45 (1853). Två kulor, hvaraf den ena är 5 ggr så tung som den andra, äro fästade vid ändarna af en rätlinig staf, hvars vikt försummas. Hvar ligger systemets tyngdpunkt? Moll Fys. 1: 77 (1897).
ε) uraktlåta, underlåta; icke fullgöra l. uppfylla (plikt o. d.); ofta med inf. med att (förr äv. utan att) ss. obj. Iach haffuer intit förswmat thet idher kunde wara till nytto. Apg. 20: 20 (NT 1526). Försummad embetspligt. Svedelius StatsrAnsv. 537 (1856). Jag var en gång för alla ditbjuden och försummade nästan aldrig att infinna mig. De Geer Minn. 1: 48 (1892).
b) (†) intr., i uttr. försumma med ngt, vara försumlig med ngt, försumma ngt; möjl. äv.: dröja med ngt (jfr 1). Att tw therigenom icke försumer medh Swartzö bygningh, vthen then med alffwar fulfölier. HB 1: 280 (1572). Altså pläghar Gudh them allom straffa, som .. försumma medh sijn bätrings tijdh, til thes the siwka warda. PPGothus Und. O 3 b (1590).
c) (numera knappast br.) refl.: uraktlåta att göra vad man bör, icke uppfylla sina plikter l. åligganden o. d.; förr äv.: icke ”sköta sig”; ”ligga på latsidan”. Konung Christiern försummade sigh icke, vtan lät breff öffuer breff gå in i riket. OPetri Kr. 252 (c. 1540). Då bleff taalt om Ryska studenten, Johanne Simonis, att han kan ingen tingh, spenderar mycket och försumar sigh. ConsAcAboP 1: 494 (1651). Jag har aldrig försumat mig, utan arbetat mig mager. Linné Bref I. 3: 159 (1764). Östergren (1924). — särsk.
α) (†) i uttr. försumma sig med, ngn gg äv. i l. till l. från (ngt), uraktlåta att göra (ngt) l. vaka över l. sköta (ngt) som sig bör. Therföre haffuer icke heller Herren försumat sigh med thenna olyckonne. Dan. 9: 14 (Bib. 1541; Bib. 1917: Därför vakade ock Herren över att olyckan drabbade oss). I thet som migh kommer till, / iagh migh inthz försuma will. Asteropherus 35 (1609). Mongen (studerande) försumer sigh derigenom (dvs. gm att spela komedier) ifrå sina studier. ConsAcAboP 1: 275 (1647). Försum dig eij til gott mä'n du har mackten fått. Columbus BiblW C 3 b (1674). Så framt .. (djäknarna) här effter försumma sig med sången, så skall dag och datum annoteras op. BtÅboH I. 5: 18 (1678).
β) (†) i uttr. försumma sig (att) göra (ngt), ngn gg äv. till att göra (ngt), uraktlåta att göra (ngt). Om wij forsume oss at bidhia gudh om bijstond. OPetri 2Post. 215 a (1530). The tw hundradhe män som ståndandes bliffuo, hadhe försumat sigh fara offuer becken Besor. 1Sam. 30: 10 (Bib. 1541). Sacramenterarna .. försummade sigh icke til at inblåsa vthi Folcket sijn Calviniske Suurdegh. Schroderus Os. III. 2: 38 (1635). CFDahlgren 3: 226 (1827).
d) (†) i p. pf. ss. adj.: försumlig, pliktförgäten, liknöjd. The .. (hava) varith så förståckede och försummede, ath the plath inthett haffve veleth effterkommeth, hvad som vij them .. föregiffvith haffve. GR 28: 456 (1558).
Spoiler title
Spoiler content