publicerad: 1928
FÖRVITTRING förvit4riŋ l. fœr-, i Sveal. äv. 032, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr d. forvitring, t. verwitterung]
i sht geol. o. miner. vbalsbst. till FÖRVITTRA 1: förhållande(t) att (för)vittra; (den) naturprocess varigm bärgarter l. mineral (för)-vittra. Mekanisk, kemisk förvittring. Wallerius Hydrol. 40 (1748). (Leran) har .. troligen upkommit genom förvittring af sten. Agardh Bot. 2: 25 (1832). Förvittringen är landtmannens trogna bundsförvandt och utan denna skulle inga naturliga kulturjordarter finnas. Bergstrand Geol. 54 (1868). Ramsay GeolGr. 150 (1909).
Ssgr (i sht geol. o. miner.): FÖRVITTRINGS-GRUS. grus uppkommet gm förvittring av en bärgart; särsk. med tanke på dylikt grus som kvarligger som ytlager på det ställe där förvittringen ägt rum. NF 1: 1070 (1876). Ramsay GeolGr. 151 (1909). —
-JORD. Förvittringsjorden har uppkommit på platsen, der den ligger, genom det fasta bergets söndergrusning och förvittring. Holmström Naturl. 2: 1 (1889). TLandtm. 1900, s. 23. —
-SKORPA. ytlager av kvarliggande förvittringsprodukter över en bärgmassa; jfr -MANTEL, -TÄCKE. Holmström Geol. 117 (1877). —
Avledn.: FÖRVITTRINGSBAR, adj. (mindre br.) geol. o. miner. som kan (för)vittra. På alkalier rika förvittringsbara mineralier. Lundequist Landtbr. 227 (1850). Östergren (1924).
Spoiler title
Spoiler content