publicerad: 1921
FALSKHET fal3sk~he2t, i sydligaste o. sydvästra Sv. vanl., eljest sällan 4~1 (Weste har båda accentformerna), r. l. f.; best. -en; pl. (i konkretare anv.) -er.
Etymologi
[fsv. falskhet, liksom d. falskhed av mnt. valscheit; jfr t. falschheit]
egenskap(en) l. förhållande(t) att vara falsk.
1) motsv. FALSK, adj. I 1. Falskhet i begrep. Nordenflycht Svea 10 (1746). Ett criterium för föreställningens objectiva sanning eller falskhet finnes icke. Boström 2: 51 (1838).
2) motsv. FALSK I 2. Helt plötsligt erhöll han .. insigten på falskheten deraf (dvs. av herrnhutismen). Agardh Bl. skr. 1: 2 (c. 1855).
II. motsv. FALSK, adj. II: bedrägeri, svek; trolöshet; hyckleri, förställning; äv. konkretare. Till alla thenne förscreffne articler (vill) iak mik .. holla utan alla falskhet. GR 1: 4 (1521). Finnes fullmächtig hafva .. brukadt vitterlig falskhet; böte .. til hundrade daler. RB 15: 14 (Lag 1734). (Han) förmante .. de gode Dannemännen att .. icke sätta tro till deras skrifvelser, lögner och falskheter. Strinnholm Vas. 3: 161 (1823). En sådan falskhet, som, under sken af välvilja och kärlek, åsyftar endast skada och förderf, är djefvulsk. Franzén Pred. 4: 190 (1844). — särsk.
a) [jfr d. fals slaar sin egen herre paa hals] i ordspr. falskhet slår sin egen herre på halsen l. på nacken. Falskhett pläger slå sijnn härre på hals. GR 28: 441 (1558). Gammalt språk är: / falskheeten hon slår / sin egen Herre på nacken. Wivallius Dikt. 100 (c. 1635). Grubb 118 (1665). Rhodin Ordspr. 50 (1807).
b) (numera bl. bygdemålsfärgat) i uttr. göra ngt på falskhet, dvs. i bedrägligt syfte. Tegel G. I 2: 164 (1622).
c) (†) list, knep. Emot Harar, Kaniner, Höns och Gäs brukar han (dvs. räven) thenna Falskhet, han kryper vth med Jorden, wiszlar med Rumpan (dvs. viftar med svansen), weltrar sig, och låtas som han wille spela (dvs. leka) med them. I. Erici Colerus 1: 365 (c. 1645).
1) motsv. FALSK, adj. III 1 a. En Förordning emot falskhet i vikt, mått (m. m.). Dalin Hist. 2: 434 (1750). Sedeln är sådan, at ingen här kan märka dess falskhet. Porthan Bref t. Calonius 525 (1798). — (†) (Att honungen) hwarken (är) för hård eller för tunner, eller med någon Falskheet förblandat. I. Erici Colerus 2: 117 (c. 1645). En begången lärd falskhet. SvMerc. 6: 571 (1761; om förfalskning av brev).
2) motsv. FALSK, adj. III 2; äv. konkretare. Oäkta Blad- eller Bokguld .. röjer sin falskhet snart uti luften med grönaktiga fula fläckar. Rinman 1: 213 (1788). Tornuret är bara falskhet — blott urtaflor utan värk. Lindström Gm Härjed. 11 (1894).
Ssgr: (II) FALSKHETS-ANDE. Hvem vågar nu en vacker yta tro, / När falskhets-anden kan Susannas bröst bebo? J. Wallenberg 309 (1774; kanske ngt påvärkat av 1 Kon. 22: 22). —
(II) -DJÄVUL. Börjas endast med detta (dvs. förställning o. d.), då får snart lögn- och falskhets-djefvulen än mera intaga hjertat. Murbeck Catech. arb. 1: 523 (c. 1750).
Spoiler title
Spoiler content