[jfr d. filur, ombildning i anslutning till lure (se LURA) av fr. filou, (fick)tjuv, skälm, falskspelare, av ovisst urspr.]
1) (numera knappast br.) listig bedragare; listig tjuv; ficktjuv; falskspelare; spetsbov, skälm. 2Saml. 4: 10(c. 1670). Frun var så färdig i Kortblandande och spelande som någon Filou. Dalin Arg. 1: nr 3, s. 5(1732). Filuren, hvilken har utmärkta tillfällen att öfva sitt yrke, när det är någon uppståndelse på torget. ASScF VIII. 2: 43(1867). NF(1881).
2) (ngt vard.) slug o. opålitlig person; numera nästan bl. skämts.: ”lurifax”; spjuver; ”skälm”. En sådan filur! Han var en äkta filur. Stenhammar Riksd. 2: 67(1840). Den kära herr baronen, / var allt — en stor filou. Sturzen-Becker 3: 251(1861). Jag märker, att min herre är en ändå större filur (än jag). Nordström Landsortsb. 22(1911).
