FJÄRMA fjær3ma2, v. -ade; o. FJÄRMAS fjær3mas2, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -NING (†, Enbom Gessner 2(1794)); -ARE (tillf., Palmblad Soph. 459(1841)).
Ordformer
(fje- 1782—1892. fjä- 1790 osv.)
Etymologi
[avledn. av (stammen i) FJÄRMARE]
(i skriftspr., i sht i högre stil)
1) tr.: avlägsna (ngn l. ngt), skilja (ngn l. ngt från ngn l. ngt), fördriva, förjaga (ngt); eg. o. bildl. Denna tvist fjärmade de båda vännerna från varandra för alltid. Möller(1790). Från Solgudens sköte / Evärdligt jag fjärmas / Af Rymdernas arm. Stagnelius (SVS) 2: 160(1821). Städse en gud bredvid sig han har som fjermar förderfvet. Johansson HomIl. 5: 603(1846). De nya politiska förhållandena (ha) .. för någon tid fjärmat oss från de västeuropeiska kultursträfvandena. Heikel Filol. 256(1894). — särsk. (mindre br.) i p. pf., övergående i adjektivisk bet.: avlägsen, skild (från ngn l. ngt). De fjärmade fränder de glömde. Ling As. 365(1833). Skall du drilla något inlärdt stycke, / Fjermadt från naturens enkla ljud? Tigerschiöld Dikt. 1: 10(1888).
2) refl., äv. dep.: avlägsna sig, draga sig (längre) bort (från ngn l. ngt), komma (längre) bort (från ngn l. ngt), skilja sig (från ngn l. ngt); eg. o. bildl. Målet har fjärmat sig mer och mer. Kellgren 1: 248(1782). Den nyaste utvecklingen (inom konsten), som allt mer fjermar sig från de äldre mästarne. Eichhorn KonstH 166(1881). Hädan, fege män och gubbar! fjermen er från heligt rum! Rydberg Dikt. 1: 29(1882). Låten, som stegras och fjärmas. Ossian-Nilsson Ork. 15(1907).
SAOB
