FJANTIG fjan3tig2, adj. -are. adv. -T.
(vard.) eg.: mindre vetande, fnoskig; numera vanl.: narraktig, stollig, ”fånig”; tillgjord, löjligt beskäftig o. viktig, fjäskig. En fjantig och egenkär sprätt. Det här är värkligen bra fjantigt! (Trolldomen har bl. a. innefattat) att förvilla folk, så att de blifva .. fjantiga. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 114 (1863). En ung herre med fjantigt sätt och kvasieleganta fasoner. Hellander Teat. 13 (1898). Har du sett den där fjantiga fredsadressen? Ahrenberg Män. 5: 184 (1910).
Avledn.: FJANTIGHET, r. l. f. (vard.) SAOL (1900).
