FLATTERA flate4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (†, VDAkt. 1703,nr 445); -ARE; jfr FLATTERI,FLATTÖR.
Ordformer
(förr ofta skrivet flatera)
Etymologi
[jfr t. flattieren; av fr. flatter]
(numera föga br.)
1) smickra, utgjuta l. utbreda sig i (överdrivna l. ej uppriktigt menade) lovord, (inställsamt) beröm o. d., (söka) ställa sig in hos (ngn); förr ofta i uttr. flattera med (ngn); äv. refl.: smickra sig (med l. av ngt). OxBr. 10: 217(1617). Han hafwer .. ingen flaterat. Emporagrius JDelaGardie T 2 a(1652). Effter han inthet kan flatera, och seija dhet han inthet meenar. VDAkt. 1680, nr 342. Att flattera med dem. HSH 1: 265(c. 1750). Jag flatterar mig med att kunna göra dig en timmas nöje, genom Le Deserteur som jag skickar dig. Kellgren (SVS) 6: 42(1775). Dalin(1851).
2) ställa i (alltför) gynnsam dager l. belysning o. d., göra att (ngn l. ngt) kommer att taga sig synnerligen väl ut l. bättre än i värkligheten; fördelaktigt framhäva; försköna; särsk. i p. pf. i adjektivisk anv., om porträtt o. d.: förskönad. Kolmodin QvSp. 1: 369(1732). Vid hjertat helt tätt / Se Fästmans porträt, / Starkt flatteradt, / Brillanteradt. Lenngren (SVS) 2: 217(1798). En elegant middagstoalett med ett tunikarrangement som är synnerligen flatterande för figuren. SDS 1914, nr 23, s. 5.
SAOB
