FLEKTERA fläkte4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE (vanl. dock FLEXION; se d. o.).
Etymologi
[jfr t. flektieren; av lat. flectere, böja]
(numera mindre br.; se dock nedan) språkv. böja (ord). Trendelenburg GrSpr. 80(1801). Lindfors Bröder 120(1806). Dalin(1851). — särsk. (fullt br.) i p. pr. om språk l. språkgrupp, särsk. i förb. (de) flekterande språk(en) o. d., om språk med böjning (i egentlig mening) dels gm särskilda ändelser, dels gm inre förändringar (i motsats till agglutinerande o. isolerande l. monosyllabiska språk). Claëson 1: 235(1858). 2NF 18: 941(1913).
