FLOTTÖR flotö4r l. -œ4r, r. l. m. (m. Lundell); best. -en, äv. -n; pl. -er. (förr stundom med fr. stavning)
Etymologi
[av fr. flotteur, vbalsbst. till flotter, flyta, sväva (se FLOTTERA)]
1) föremål som för ngt praktiskt ändamål lägges att flyta på vätska; särsk. dels tekn. om dylikt föremål (ofta i form av en ihålig kula l. cylinder av metall) i en maskin l. apparat vilket har till uppgift att låta vätskans nivåförändringar åstadkomma ngn mekanisk (vanl. reglerande) effekt, dels flygv. om föremål (flytkropp) som har till uppgift att jämte ett annat dylikt hålla flygplan flytande. En flottör av tunt kopparbläck. Flottör som visar vattenståndet i en ångpanna. Flottör som öppnar och stänger avlopp. Flottören i förgasare på bilar gjordes förr ofta av kork. Pasch ÅrsbVetA 1827, s. 28. Denna isafkylning (av vörten torde) kunna tillvägabringas genom isens placerande i flottörer af jernbleck. AHB 26: 17 (1869). (Ångpannan) är .. försedd med .. en flottör, hvilken kombinerad med en ånghvissla varnar för för lågt vatten i pannan. TT 1875, s. 200. (Drivminor som sakna flytförmåga) upphängas .. på lämpligt mindjup under flottörer. 2NF 18: 562 (1912). Ångaren ”Urd” .. hittade .. båda flottörerna till en flygbåt. PT 1918, nr 162, s. 2.
2) bot. i vatten flytande föremål, ss. bitar av säv o. vass, trädgrenar, isstycken o. d., på vilka frön l. frukter fastna o. därigm spridas; i utvidgad anv. äv. om föremål som fyller samma uppgift i luften. Sernander SkandVeget. 47 (1901). I hafsdriften äro fruktstenar (av Rubus idæus Lin.) anmärkningsvärdt ofta anträffade, understundom med Fucus vesiculosus som flottör. Därs. 203. — jfr LUFT-, VATTEN-, VIND-FLOTTÖR.
Ssg (till 1): FLOTTÖR-VENTIL. tekn. till reglering av vattenstånd avsedd l. använd ventil som utgöres av en flottör. TT 1874, s. 188.
