SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se

SAOB

Svenska Akademiens ordbok

publicerad: 1925  

FNURRIG fnur3ig2, adj. -are. adv. -T.

Etymologi

[till FNURR, sbst., l. FNURRA, sbst.]

1) (mindre br.) som fnurrat (fnurrar) sig; ngn gg äv.: burrig. Nordforss (1805). Dalin (1851). Fjädrarna (på hönan) stodo fnurriga ut som på en purrhöna. Santesson Sv. 222 (1887).

2) (starkt vard.) vresig, tvär, ”stött i kanten”; förr äv.: nyckfull. Nordforss (1805). Carlén Rosen 685 (1842). Fina gjorde en liten fnurrig knyck på hufvudet. Lange SämreF 277 (1885). Öfver detta svar blef Almquist en smula fnurrig. KWarburg i 2Saml. 24: 80 (1903).

Avledn.: FNURRIGHET, r. l. f. till 2: vresighet; förr äv.: nyckfullhet. Nordforss (1805). Weste (1807). Kindblad (1871).

SAOB

Alfabetisk lista

  fnurr subst.
  fnurr adj.
  fnurra subst.
  fnurra verb
  fnurrande
  fnurrig adj.
  fnurrigt
  fnurrning
  fnusk subst.
  fnuska verb
  fnusker subst.

  Till   alla ordböcker

Spoiler title

Spoiler content