FOSFORESCENS fos1foreʃän4s l. -år- l. -ωr-, l. -äʃ-, ngn gg -sän4s, r. (f. Dalin(1851), Lundell), best. -en; pl. (föga br.) -er.
Ordformer
(förr ofta skrivet phosphor-)
Etymologi
[jfr t. phosphoreszens, eng. o. fr. phosphorescence; bildat till FOSFORESCERA]
i sht fys. benämning på den för vissa kroppar utmärkande egenskapen att lysa i mörkret utan (märkbar) utveckling av värme, luminiscens; särsk. om vissa kroppars egenskap att lysa, sedan de varit utsatta för ljus l. annan bestrålning; äv. om lysande som är en följd av denna egenskap. Berzelius ÅrsbVetA 1821, s. 92. Den hos lysmaskar och en otalig mängd lägre djur iakttagna fosforescensen. Hammarsten FysiolK 6(1883). Mareld .., hafvets fosforescens. 2NF 17: 891(1912).
