FREKVENTATIV fre4kvänta~ti1v l. frek4-, l. -en-, äv. 300~2, l. 0104 l. 1004, l. 040~1 l. 030~2. (frekvänntati´v Dalin), adj. o. sbst.; ss. sbst. n.; best. -et; pl. -er, äv. = (Lundell(1893)). Anm. Ss. sbst. användes äv. den lat. formen frekventativum med pl. -tiva. (Botin SvSpr. 104(1777)).
Ordformer
(förr ofta skrivet freqv- l. frequ-)
Etymologi
[av lat. frequentativus, som utmärker upprepande, bildat till frequentare (se FREKVENTERA)]
språkv.
I. adj., om verb(form) l. dyl.: som utmärker (oregelbunden) upprepning av en handling. Frekventativa verb. Frekventativ aktionsart. Tullberg SvSpr. 2: 86(1836). Den frequentativa formen .. vid verber (i finskan). Suomi 1845, s. 412.Noreen VS 5: 641(1912).
II. [eg. elliptiskt för lat. verbum frequentativum] sbst.: frekventativt verb. Boivie SvSpr. 29(1834).
