FUROR furå4r, äv. -ω4r, r., äv. FURORE -å4re, äv. 032 (furòre Dalin), r. ((†) n. JLRuneberg, Dalin(1871)); best. (knappast br.) -en (Östergren(1922; angivet ss. sällsynt)) l. -n.
Ordformer
(furor 1847 osv. furore c. 1830 osv.)
Etymologi
[av it. furore, raseri, entusiasm, av lat. furor, raseri, hänförelse, till furere (se FURIE)]
stormande bifall, storartad lycka (som ngn l. ngt gör hos publiken); särsk. i uttr. göra, stundom väcka (fullkomlig, värklig, stor) furor(e). JLRuneberg(c. 1830) hos Söderhjelm Runebg 1: 193. En förlidet år utkommen roman ”Ango” gör hos Pariser Publiken furore. SvLittFT 1836, sp. 207. (Wivallius)lyckades .. inom kort att göra fullkomlig furore på de skånska herrgårdarna. Schück SvLitH 1: 393(1889).
