[liksom d. galder av isl. galdr, avledn. av gala (se GALA, v.); jfr feng. ȝealdor]
(i sht i poetiskt l. arkaiserande spr. samt i filologiskt-historiskt fackspr.) i fråga om fornnordiska förh.: magisk sång, trollsång, besvärjelsesång; äv.: besvärjelse, häxeri, magi (utövad under avsjungande l. framsägande av magiska sånger), trolldom. Verelius Run. 4(1675). Oden lärde Prästerne Trollkonsten .. genom en art af visor, som kallades Galdrar. Dalin Hist. 1: 189(1747). MarkallN 2: 129(1821). Galdern, som Groa sjungit, lugnade hafvet. Rydberg Gudas. 112(1887). Under forntiden spelade trolleri och dylikt en mycket stor roll och kallades då galder, sejd och trolldom. Uppl. 1: 218(1902). Lindquist Galdrar(1923; boktitel). — jfr LÄKE-, SKYDDS-GALDER.
-SJUNGEN, p. adj. (enst.) förtrollad gm galdrar. (Groa) ger honom (dvs. Svipdag) .. den kraft, som kallas ”Leifnirs eldar” .., hvilken löser fjättrar från galdersjungen lem. Rydberg Myt. 1: 563(1886).
B (†): GALDRA-SMED. [efter isl. galdrasmiðr] eg.: person som sammansätter galdrar; om Oden o. de övriga asarna. Dalin Hist. 1: 189(1747). Strinnholm Hist. 1: 197(1834).
Avledn.: GALDRA, v. [jfr d. galdre] (numera bl. arkaiserande)
2) påvärka (ngt) gm trollsång(er), förtrolla, förhäxa. Saxo vet om sin Ollerus, att han kunde galdra ett ben .. så, att det förvandlades till ett fartyg. Rydberg Myt. 1: 693(1886). HOHHildebrand i 3SAH 23: 375(1908).
