GESTIKULERA ʃäs1tikule4ra, äv. -kɯ-, i Sveal. äv. -e3ra2 (schässtikulèra Dalin), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(förr skrivet gesticulera)
Etymologi
[jfr d. gestikulere, t. gestikulieren, fr. gesticuler, av lat. gesticulari, av gesticulus, diminutivum till gestus (se GEST)]
göra (livliga) gester l. åtbörder; uttrycka sig gm gester; förr: göra konster, bedriva gyckel. Under ivrigt gestikulerande. Sit och gesticulera med Fötterna, Hornbagge! Karlson ÖrebroSkolH 3: LVII (i handl. fr. 1636). SP 1780, s. 906. Gestikulerande att man skulle sätta ned .. (båren) på marken och göra plats för hans fotografering. Berg Krig. 67 (1915).
Avledn.: GESTIKULATION, r. l. f. [jfr dan. o. t. gestikulation, fr. gesticulation, lat. gesticulatio]
2) (numera föga br.) i pl., konkretare: gester, åtbörder; förr (jfr 1): gyckelspel, överdrivna gester; äv. bildl. De så kallade Gestus, Later och åtbörder .. må ej vansläktas til gesticulationer. Rydén Pontoppidan 305 (1766). Med häftiga, dock värdiga gestikulationer inför ett vördadt publicum. Geijer I. 6: 446 (1846; bildl.). Hans skratt var .. åtföljdt af lifliga gestikulationer. De Geer Minn. 1: 36 (1892). —
GESTIKULATÖR, m. (†) person som gestikulerar. Pfeiffer (1837). Man fick ofta höra honom (dvs. Svante Hedin) yttra, då någon komplimenterade honom för utförandet af en roll: ”Ah bah! Mina kamrater ä' konstnärer — jag är endast en gammal glad garçon och gestikulatör!” Hellander Teat. 122 (1898).
