publicerad: 1929
GNATA gna3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE (tillf., Rademine Knigge 1: 119 (1804), Cannelin (1921)); jfr GNAT, sbst.1—2
(ngt vard.) ideligen giva uttryck åt sitt missnöje l. sin missbelåtenhet (med ngn l. ngt), ständigt smågräla (om ett o. samma), kälta, käxa; ofta i förb. med prep.-uttr. inledt av på, äv. mot l. (nästan bl. i förb. med sbst. betecknande sak) över, betecknande den l. det som är föremål för ngns gnat; jfr GNAGA 3. Nordforss (1805). Hagberg Shaksp. 9: 42 (1850). (Mannen skall) komma hem till middan och gnata på maten och hustrun. Strindberg Utop. 132 (1885). Släkta går och gnatar / och hotar och hatar, / processar och spar. Fröding Stänk 68 (1896). Arbetare, som .. gnata mot samhället och kapitalisterna. PT 1897, nr 1, s. 3. (Opponenten) gnatade öfver formsaker. Söderhjelm Brytn. 254 (1901).
Avledn.: GNATEN, adj. (†) gnatig. Förlåt mitt afsteg och var icke gnaten. CVAStrandberg 5: 188 (1862). —
GNATIG, adj.
1) (ngt vard.) som brukar gnata, knarrig, kinkig, svår att göra till lags, alltför kritisk; stundom övergående i bet.: småaktig; äv. i överförd anv.: som vittnar om l. är uttryck för ngn av dessa egenskaper. Nordforss (1805). Gubben .. var (nu) mer gnatig och otålig än någonsin. Böttiger 6: 137 (c. 1875). De gnatiga småanmärkningarna mot Karl Johan och hans män. SvTidskr. 1893, s. 533. Vi äro gnatigt kritiska mot alt här hemma. Söderhjelm Tavaststj. 252 (1900). jfr SMÅ-GNATIG.
2) [bet. sannol. utvecklad under inflytande av GNETIG 2 o. 3] (knappast br.) om sak: pedantisk, petig; särsk. om stil: gnetig. Ett verk, gnatigt och snustorrt som en carexflora enligt Linnés system. Steffen ModEngl. 388 (1893). Stilen är Linnés vanliga fina, petiga, gnatiga, svårlästa. AOLindfors (1907) hos Linné Diet. VI.
Avledn.: gnatighet, r. l. f. (ngt vard.) till GNATIG 1. Cygnæus 6: 167 (1842). Oaktadt sin gnatighet var gubben icke hård. Benedictsson Folkl. 131 (1887).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content