publicerad: 1929
GNIDA gni3da2, v. -er gni4der, gned gne4d, gnedo gne3dω2, gnidit gni3dit2, gniden gni3den2 ((†) imper. sg. gnij OMartini Läk. 42 (c. 1600). — ipf. pl. gnede Rudbeck Atl. 3: 517 (1698). — sup. gnedet Hembygden 1911, s. 18 (1629); gnidet Rudbeck Atl. 3: 13 (1698). — p. pf. pl. gnidde Månsson Åderlåt. 146 (1642)). (gnid- (gnijd-) 1570 osv. gni(j)- 1597 (: gnijesten)—1747 (: Gnie-Eld)) vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.), -NING; -ARE (se d. o.), -ERSKA (se avledn.); jfr GNED, sbst.1—3
Etymologi
[fsv. gnidha, motsv. d. gnide (i ä. d. med parallellformen nithe), mnt. gnīden, fht. gnītan (med parallellformen knītan), feng. gnīdan (med parallellformen cnīdan); jfr med kort rotvokal isl. gnĭða (pret. -ade), gnida; till en germ. stam gnið-, utgående från en ieur. rot ghni-, gni-, skrapa, skava o. d. (jfr gr. κνίζω, riva, lit. knìsti, skava m. m.). Ordet är i fsv. (liksom i d.) möjl. lånat från mnt. — Jfr GNET, GNISTA, sbst., GNISTRA, v.2]
I.
1) föra ngt fram o. tillbaka över ytan av ngt under utövande av ett mer l. mindre starkt tryck, gno, frottera; äv.: ingnida; stundom: stryka, skrubba, nöta, skava; dels tr., dels intr.; ss. tr. med obj. betecknande dels det l. den som gnides, dels det som ingnides (jfr a), dels slutligen det som gm gnidning alstras l. (i förb. med prep.-uttr. inledt av av, ur l. från) avlägsnas; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl. Gnida med handen på något. Gnida något med lätt hand, med en yllelapp. Bösspipan bör alltemellanåt gnidas med olja. En mässingsstång som gnidits blank. Han gned sina ögon l. (sig i) ögonen (jfr a). Han satt och gned på stolskarmen. Berchelt PestBeg. B 3 a (1588). Stiernhielm Parn. 2: 7 (1651, 1668; i bild). Polera .. (dvs.) fila eller gnida något så, at thet får glantz. Spegel 599 (1712). (På altaret) brann den helige elden, som .. uptändes .. genom starkt gnidande i hårdt Eketräd. Dalin Hist. 1: 177 (1747). (Varje skinka) gnides först .. med två och et halft lod fint lutrad saltpetter. Warg 154 (1755). De qvistar, som korssade och gnedo barcken af de öfrige. Porthan BrefCalonius 435 (1797). Jag .. skall .. gnida sömnen ur ögonen. AFSoldan (1841) hos Aho Soldan 46. (Hussyrsans sång) åstadkommes genom täckvingarnas hastiga gnidning emot hvarandra. NF 15: 1186 (1891). (Hon) Gnider ansiktet mot hans axel. Bergman JoH 61 (1926). — särsk.
a) i fråga om gnidning av (del av) människokroppen i medicinskt l. därmed likartat syfte: frottera, gno; ingnida; äv. (numera företrädesvis i Finl. o. där nästan bl. om person som icke är utbildad massör l. massös): behandla med massage, massera. Gnid (duktigt med) salva på det onda stället! Gnida öronen med snö (när man fått frost i dem). Gnida axeln med liniment. Gnida kroppen med ylle. OMartini Läk. 30 (c. 1600). Gnidning träffelig är för folk af stillare lefnad. Nicander GSann. 127 (1767). De mångfaldiga gnidningar, som utgjorde badets sista och högsta njutning. Rydberg Ath. 67 (1876; uppl. 1859, 1866: frotteringar). Hon (dvs. tiggargumman) hade .. gnidit patron och hela gårdsfolket. Hertzberg Aho PatrH 50 (1886). Forssman Aftonl. 12: 18 (1904).
b) för att beteckna spelning på fiol l. annat stråkinstrument; numera i sht föraktligt i fråga om dålig spelning (som frambringar orena, skärande toner); jfr GNED, sbst.2 1. Stiernhielm Gåta (c. 1650). Gnida, stryka, tralla, fidla, / .. Det är Spelmans proprium. IHolmström (c. 1700) i 2Saml. 2: 93. Han .. gned på sin basviol ömma och hjertsmältande toner. CFDahlgren 4: 187 (1831). En gång .. / skall kanske jag bakom er gå / och brudkvällsmarschen gnida. Karlfeldt Vildm. 44 (1895). (En) förkommen birfilare, som gned sin fiol i ett krogkapell. Siwertz Sel. 1: 222 (1920).
c) bildl. l. i bildl. använda uttr., för att beteckna ett ständigt upprepande l. omtuggande av samma tema l. ämne o. d.; numera bl. ngn gg i uttr. (alltid) gnida på samma sträng; jfr GNED, sbst.1, o. GNED, sbst.2 2. Med dylikt ämne (dvs. Jakobs kärlek) är ock redan mycket gnidit. JGHallman Vitt. 201 (1736). Gnida altid på en sträng eller på thet samma och samma. Lind (1749). Ekblad 401 (1764). Dalin (1852).
d) (†) gm gnidning göra slät, glätta; släta ut (rynkor); äv. i p. pf. ss. adj.: gm gnidning glättad, gm nötning gjord jämn o. slät. (Eng.) The good old Woman sleeks over her skin, (sv.) den gamla kiäringen gnider sina skrynkor. Serenius Eee 2 b (1734); jfr 1 a. Handdukar med frantsar eller spetser, gnidne, att de äro helt skinande. SKrok (1749) i SmålHembygdsb. 1: 32; jfr GNID-STEN. Vägen i Åbo Län blef mera jämn och gniden. AAHülphers (1760) i BtVLand 2: 134.
e) röra sig under starkt tryck (mot ngt), skubba sig l. stryka l. skava (mot ngt); bl. ss. refl. l. intr.; utom ss. vbalsbst. nästan bl. i förb. med prep.-uttr. inledt av mot (äv. emot), förr äv. av på l. vid. Oxen gned sig på et trä. Lind (1749). ESefström i SvSaml. 5: 247 (1765; med prep. ”vid”). En farkost .. / Sig af och an emot en brygga gned. MarkallN 2: 59 (1821). Då sättes det väldiga irrblocket i rörelse, .. det gnider mot urberget, det rullar utför dess afsatser. Hemberg ObanStig. 202 (1896). Yrsnön gnider mot fönsterrutorna. Hedin Pol 1: 463 (1911). — särsk.
α) (vard., mindre br.) bildl. i uttr. gnida sig mot någon, hålla sig mycket tillsammans med ngn (av fåfänga l. i syfte att vinna fördelar), ”frottera sig” med ngn. Gnida sig mot de förnäma. Östergren (1925).
β) (i Finl., vard.) bildl. i uttr. gnida (för någon), söka ställa sig in (hos ngn). FoU 15: 46 (1902). Bergroth FinlSv. 239 (1917).
γ) ss. vbalsbst. -ning; särsk. (i fackspr.): friktion. Triewald Förel. 1: 268 (1728, 1735). Att gnidning emellan ledare för electriciteten uppväcker värme. Berzelius Kemi 2: 579 (1812). Gnidningen (friktionen) mellan jordytan och luften. Ymer 1908, s. 368. (Vid väsljud) uppkommer (ljudet) genom Luftströmmens gnidning mot talorganen. LoW Inl. 15 (1911). — särsk. (föga br.) bildl.; stundom: ”friktion” (se d. o. 2 b), slitning. Boëthius Sedel. 302 (1807). Tidens gäsning sätter dess (dvs. ståndsmonarkiens) delade krafter i obeqväm gnidning. Geijer I. 7: 136 (1835). Den lärda värld, .. där afundsamheten och hatet tycks blomma under den ömsesidiga gnidningen i konsistoriet. Levertin Linné 110 (1906; i fråga om universitetet i Uppsala).
2) (†) i uttr. gnida sig på någon l. varandra, strida l. kiva med ngn l. varandra. Gnijda sigh på hwar andra. Linc. (1640; under rixor). Här har tu inthet annat bestella än går och gnider tig på mannen. Murenius AV 176 (1648).
3) (ngt vard.) vara överdrivet sparsam o. småaktig (i sht då det gäller att betala l. att taga betalt), vara småsnål l. gnidig l. knusslig, snåla; jfr GNO 7.
a) i förb. med prep. på, ngn gg med, o. sbst. betecknande det med avs. varpå ngn är småaktigt sparsam; i sht i uttr. gnida på slanten l. slantarna, stundom på öret l. styvern l. varje skilling o. d., förr äv. på fyrken. Holmberg 1: 608 (1795). Gubben gnider ej på fyrken. Leopold 1: 304 (1808, 1814). De ha sökt gnida på undantaget så mycket som möjligt. Benedictsson FruM 99 (1887). Gned på slantarna gjorde han. Siwertz Sel. 2: 210 (1920).
b) i absolut anv.: snåla; äv. (numera knappast br.): knussla, pruta. Bonden. Vill herrn köpa lammungen af mig? Johannes. Priset? jag gnider icke. Almqvist Amor. 30 (1839; uppl. 1822: jag gnider ej på öret). De knogade åter och ledo och gnedo / att spara ihop hvad de mist. Fröding Eftersk. 1: 122 (1891, 1910). Jag skinnar, jag klår, jag gnider bland hedningarna (sade den schackrande juden). Högberg Baggböl. 2: 172 (1911). — närmande sig l. övergående i bet.: vara missundsam. Ingen Pastor bör gnijda och afundas sinom Capellan the skäncker han rätt bekommer utan arga list af Sochneboerne. HOfegh (1570) i Bibelforsk. 1900, s. 94.
4) (†) i uttr. gnida efter ngt, eftertrakta ngt. På samma tijdh bleff Phradates misztänckt at gnijda effter (det macedoniska) Rijket, och förthenskull aflijfwat. Sylvius Curtius 697 (1682).
5) [jfr motsv. anv. i sv. dial.; jfr äv. samma bet.-utveckling vid GNO 8] (†) springa (fort). Djurklou NerFolkspr. 40 (1860). Pojkar och hundar gnida många onyttesfjät. Granlund Ordspr. (c. 1880).
6) [jfr sv. dial. gnida, gnije, färdas sakta, gå sakta] (†) vara långsam l. slö i sina handlingar. (Lat.) somniculose ago. (sv.) gnider. Juslenius 239 (1745). (Lat.) inertia. (sv.) drömachtighet; gnidande. Därs.
II. om sak: giva från sig ett starkt (skärande) ljud, vina, gnissla, skrika; skorra; numera bl. (föga br.) i p. pr. i adjektivisk l. adverbiell anv.: gnisslande, skrikande. Wädret gnijder, pijper och gnäller, förr än thet bryter löst. Sylvius Mornay 278 (1674). Juslenius 442 (1745). (Ändelsen) erne .. gnider fœr mykket i œrat. Laurel Inl. 22 (1750). På marken är snön ännu gnidande torr. Hedin Indien 1: 289 (1910). Knarrande, gnidande och knakande ljud stego från skrovet (av polarångaren). Dens. Pol 2: 527 (1911).
1) till I 1: gnida bort. (Han strök) med handen över skjortan för att gnida av sotet. Heidenstam Svensk. 1: 43 (1908).
2) (†) till I 6: springa l. ila bort. Fiendens cavallerie .. gned af, att håret stod som lius-wekor effter dem. KKD 2: 31 (1706). Hiorter Alm. 1734, s. 32. —
GNIDA BORT10 4. till I 1: gm gnidning avlägsna l. bortskaffa (fläck o. d.); äv. mer l. mindre bildl. Cronholm Tal 6 (1843). Heidenstam Vad vilja vi? 9 (1914; i bild). jfr BORTGNIDA. —
GNIDA IHOP10 04. (ngt vard.) till I 3: snåla ihop (pängar o. d.). VBenedictsson (1886) hos Lundegård Benedictsson 335. —
GNIDA IN10 4. till I 1: ingnida. PH 5: 2945 (1750). Bringan tvättas .., gnides in med saltet. HemKokb. 66 (1903). Vid boning gnides ytan in med bonvax eller brunolin. GChambert i Landsm. XVIII. 1: 23 (1912). jfr INGNIDA. —
GNIDA SÖNDER10 40. [fsv. gnidha sunder] till I 1: gm gnidning söndersmula, söndergnida. Lind (1738). Block av korallkalk, som .. i rullningen gnidas sönder till sand. Hedin Pol 2: 445 (1911). jfr SÖNDERGNIDA. —
GNIDA UR10 4. till I 1: gnida bort; äv. (i sht i fackspr.): gm gnidning rengöra det inre av (ett kärl). (Stek-)Pannan gnides ur med ett rent papper, så att allt salt kommer bort. HemKokb. 206 (1903). jfr URGNIDA. —
GNIDA UT10 4. (vard., mindre br.) till I 1: gnida bort (fläck o. d.); förr äv.: släta ut (veck o. d.). Nordforss (1805). Östergren (1925).
Ssgr (till I 1): A: GNID-BLÄCK. (i fackspr.) bläckbeslag anbragt (avsett att anbringas) på ngt föremål till skydd mot nötning. Törngren Artill. 2: 24 (1795). De Ron o. Virgin 2: 78 (1890). —
-BORSTE. (i sht i fackspr.) putsborste avsedd för gnidning l. skrubbning. Lind (1749; under reib-bürste). SPF 1857, s. 309. Auerbach (1908). —
-ELD. (gnid- 1818 osv. gnide- 1747) eld frambragt gm gnidning (av tvenne trästycken mot varandra), av äldre tiders folktro tillskriven magisk kraft. Dalin Hist. 1: 177 (1747). Man trodde .. att om man ledde boskapskreaturen omkring en stockbrasa, tänd med gnideld .., så botades de för den så kallade sommarsjukan (blodafgång med urinen). Allvin Mo 11 (1857). Fatab. 1916, s. 75. —
-LAPP, r. l. m. (i sht i fackspr.) jfr -BOLL. SvTyHlex. (1851). Heidenstam Folkung. 2: 204 (1907). —
-SAND. (föga br.) tekn. vid polering o. vid slipning för målning använd pulveriserad pimpsten. Lind (1749; under reib-stein). —
(I 1 d) -STEN. (gnid- 1637 osv. gnide- 1597—1751) (förr) slät, mindre sten l. massiv glaskula, använd att därmed glätta linne o. d., glättsten. TbLödöse 389 (1597). 5 stycken Gnidesteenar (betinga i ”lilla tullen” en avgift av) 1 (öre). OrdnLilleTull. 1666, s. G 3 b. Kiöping Resa 39 (1667). Linné Sk. 44 (1751). Synnerberg (1815). MeddNordM 1899—1900, s. 19.
B (†): GNIDE-ELD, -STEN, se A.
C: GNIDNINGS-ELEKTRICITET. fys. om det slag av elektricitet som uppstår vid gnidning av vissa ämnen mot varandra, statisk elektricitet; motsatt: dynamisk elektricitet. UB 2: 339 (1873). Berlin Lrb. 130 (1880). —
(I 1 e γ) -LJUD.
1) med. varje särskilt av de typiska, skrapande ljud som uppträda vid torr inflammation å lungsäckens båda blad l. å hjärtsäckens serösa blad o. som under inflammation å det förstnämnda stället vid auskultation höras i sht kring lungbaserna; i sht i pl. Tholander Ordl. (c. 1870). Wretlind Läk. 6: 123 (1898). Petersson FysUnders. 221 (1908).
-ÄKTA, adj. (i fackspr.) om färg l. tyg: som vid gnidning med vare sig torr l. våt linneduk icke färgar ifrån sig i nämnvärd grad. SFS 1922, s. 329.
GNIDARE, se d. o. —
GNIDEN, p. adj. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) till I 3: gnidig. Agrell NorrlH 18 (1910). Väring Vint. 69 (1927). —
GNIDERI, n.
1) (tillf.) till I 1 b, föraktlig benämning på dålig fiolmusik. Musik, det är ett kling ett klang .. ömsom brum och ömsom gnideri, upp och ner. SDS 1901, nr 54, s. 3.
2) (ngt vard.) till I 3: (ådagaläggande av) gnidighet. Kellgren 2: 182 (1782). Var altså sparsam och hushållsaktig, men utan gnideri! Hasselroth Campe 157 (1794). Wirsén i 3SAH 11: 304 (1896). Palm Kvinn. 172 (1919). —
GNIDERSKA, f. till I 1; utom tillf. numera bl. (i Finl., mindre br.) till I 1 a, om kvinna som ger massage utan att vara utbildad massös. Hertzberg Aho PatrH 50 (1886). Forssman Aftonl. 12: 152 (1904). —
GNIDIG, se d. o. —
GNIDING, m. [sv. dial. gniing] (†) till I 3: ”gnidare” (se d. o. 2). Lind (1749; under hunger-leider). —
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content