GRANULATION gran1ulatʃω4n l. -ɯ-, l. -aʃ-, l. 01—, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. granulation; vbalsbst. till GRANULERA]
1) (†) förvandling l. övergång till små korn. Det är en ostridig sak, at genom all pulverisation, Limation eller granulation, Kropparnas yttre superficies ökas i den proportion, alt som de i mindre eller mindre delar blifva delte. Wallerius ChemPhys. 1: 97 (1759).
2) (i fackspr.) (uppkomst av) kornig struktur; konkret: bildning med koring struktur. Äggets (hos Tritonia Ascanii m. fl.) yta .. visar den finaste granulation. Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 228. Därs. s. 349 (konkret). — särsk.
a) med. om alstrandet av reaktiv, cell- o. kärlrik, ofta på ytan finkornig vävnadsnybildning som uppträder i renade, i läkning stadda sår; särsk. konkret (oftast i pl.) om dyl. vävnad: dödkött, svallkött. Sönnerberg Loder 90 (1799). Efter det såret renat sig, följer dess utfyllande med granulationer. Odenius 2Celsus 314 (1906).
