HARSKLA har3skla2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[sv. dial. harskla (härskla); avledn. till HARSKA]
1) (ngt vard., numera mindre br.) refl. l. intr.: harkla sig (se HARKLA, v.2 2). För möken hosta och harsklande skull, är halsen så hudolöss, att jagh neppeligen fåhr swelga någen ting. HB 2: 285 (1596). (Tor Bondes) harsklande diskkamerat hos hans fransöske värdinna är död. Ekeblad Bref 2: 375 (1663). Auerbach (1909; med hänv. till harkla). Vid berättelsens slut rynkade domaren pannan, harsklade sig, avslutade i allvarlig ton. Bergman JoH 276 (1926).
2) (ngt vard., föga br.) tr.: gm ”harsklande” (i bet. 1) göra (rösten) klar, ”klara” (rösten). Brenner harsklade rösten och frågade: När reser er fru? Bergman LBrenn. 203 (1928).
SAOB
