HIATUS hia3tus2, r. (m. Lundell); best. -en, i best. form dock vanl. utan slutartikel; pl. (knappast br.) -ar (Hoppe(1892), Klint(1906)) ((†) = (VFPalmblad)).
Etymologi
[av lat. hiatus gap, klyfta, avledn. av hiare, gapa, till den ieur. roten ghi; jfr GINA, v.3,GÄSPA]
1) språkv. sammanträffande av två vokaler (utan att dessa sammansmälta), i sht i slutet av ett ord o. början av det följande, vokalmöte. VFPalmblad i Phosph. 1811, s. 512. De svenska målen (i Norrland) avsky hiatus. HGeijer i Landsm. B 18: 45(1921).
