[sv. dial. holka, hulka, hylka, dricka häftigt, kräkas, nor. dial. holka, dricka häftigt, klunka (om vatten), d. hulke, sluka häftigt, kräkas, skvalpa, snyfta; av ljudhärmande urspr. Ordets anv. i sv. i här nedan angiven bet. beror på lån från d.]
(i sht i vittert spr., föga br.) snyfta med öppen mun o. med kluckande ljud; äv. opers. l. med subj. betecknande gråt o. d. Ulf hulkar då alltid åt rakt ingenting. Larsson Hem 5(1899). Jag hör hur det hulkar och snyftar som när mänskor gråta. Strindberg Kronbr. 236(1902). Den hulkande gråten. Johansson RödaHuv. 2—3: 224(1917).
SAOB
