publicerad: 1933
IKONO- ik1ono- l. i1kono-, l. -ånå-, l., framför obetonad stavelse, 101—.
Etymologi
[jfr t. ikono-, eng. o. fr. icono-; av gr. εἰκονο-, ssgsform till εἰκών (se IKON). Vissa av ssgrna förekomma redan i grekiskan, andra äro bildade först i de moderna språken]
(i fackspr.) i ssgr: som har samband med l. avseende på bilder.
Ssgr: IKONO-GRAFI10104. (förr skrivet iconographi) [jfr t. ikonographie, eng. iconography, fr. iconographie; av lat. iconographia, av gr. εἰκονογραφία, framställning i bild]
1) konsthist. (sammanfattande framställning av) till ett visst område l. viss tidrymd hörande bilder, symboler o. d. samt dessas typer, betydelse o. d.; vetenskapen om bilder, figurer o. d., särsk. med hänsyn till deras typologiska samhörighet o. d. Scheutz Ritk. 197 (1832). I vår medeltids ikonografi .. utmärkes den heliga Birgitta med .. änkedok och bok. SvH 2: 283 (1905). 2UB 10: 270 (1907).
-GRAFISK 10040. (förr skrivet -graph-) [jfr t. ikonographisch, eng. iconographic, fr. iconographique] konsthist. adj. till -GRAFI 1. ÅrsbVetA 1821, s. 225. Ahnlund Oljob. 40 (1924). —
-KLAST -klas4t, m.||ig.; best. -en; pl. -er. [jfr t. ikonoklast, eng. iconoclast, fr. iconoclaste; av senlat. iconoclastes, av sengrek. εἰκονοκλάστης; senare leden av gr. κλάστης, person som bryter l. skär av ngt, till κλάω, jag bryter] i sht kyrkohist. bildstormare. Gynther ConvHlex. (1846). 3NF (1929). —
-LOGI10104. [jfr t. ikonologie, eng. iconology, fr. iconologie, ävensom -LOGI] vetenskapen om bilders, figurers o. d. typologiska sammanhang o. d.; jfr -GRAFI. Pfeiffer (1837). Bildt Ital. 239 (1896). BonnierKL 5: 1254 (1924). —
-STAS -sta4s, r. l. m.; best. -en; pl. -er. [jfr t. ikonostas, eng. iconostas, iconostasis; av ry. ikonostasĭ, av sengr. εἰκονόστασις, med anslutning till IKON; senare leden av gr. στάσις, ställande, ställning (se STAD)] inom den grekisk-katolska kyrkan: bildskärm (se d. o. a). NF (1883). Heidenstam Vallf. 170 (1888). Langlet Ryssl. 214 (1898). Fehrman OrientK 45 (1920).
Spoiler title
Spoiler content