INTERPOLERA in1terpωle4ra l. -po-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr INTERPOLATION.
Etymologi
[jfr t. interpolieren, eng. interpolate (i ä. eng. äv. interpole), fr. interpoler; av lat. interpolare, upputsa, gm upputsning åstadkomma att ngt ser bättre ut än vad det är, förfalska (en text o. d.), av lat. inter (se INTER-) o. polire (se POLERA); om förhållandet mellan interpolare o. polire se JVendryes i DonNatalSchrijnen 702 ff. (1929)]
1) (†) i allm.: inskjuta, inpassa (ngt) emellan; äv. med bestämning inledd av prep. med: interfoliera, avbryta (med ngt); i sht i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv., i fråga om yttrande, värksamhet o. d. VetAH 1800, s. 144. (Ryttaren som fallit av hästen)befann sig (åter) på fast mark, interpolerande .. (sjömännens) skrattsalfvor med .. svordomar. Gosselman SNAmer. 1: 60(1833). Almqvist Smar. 353(1845). LGBranting 1: XLV (1857).
2) språkv. inskjuta l. tillfoga ett ord, en sats l. ett stycke i (en text o. d., varigm den ursprungliga lydelsen förvanskas); förse (text) med dylikt inskott. Lagerbring HistLit. 204(1748). Den text som R. utgår ifrån är .. icke ursprunglig, utan interpolerad. Lindblom JesuMissDopbef. 25(1919).
3) mat. inskjuta (mellantermer l. nya termer) i en serie av matematiska storheter (för att därigm få fram vissa värden). Skogman Eug. 2: 23(1855). Ibland fordras .. (inom livförsäkringsväsendet) en rent matematisk behandling af de funna talen, både absoluta och relativa, med utjämning och interpolering för att afhjälpa deras brister. 2LUÅ I. 14: nr 14, s. 46(1918).
