JAPANSK japa4nsk, äv. (numera mindre br.) JAPANESISK jap1ane4sisk, äv. ja1p-, adj.; adv. -T.
Ordformer
(japanesisk 1868—1929. japonesisk 1735—1807. japanisch 1633. jap(p)anisk 1675—1815. japonisk 1682 —c. 1750. japansk 1667 osv.)
Etymologi
[jfr t. japanisch, japanesisch, eng. japanese, adj., fr. japonais, adj.; avledn. av landsnamnet JAPAN (jfr JAPAN-)]
som tillhör l. härstammar från l. utmärker l. har avs. på (osv.) Japan l. dess folk; som är skriven l. uttryckt på l. tillhör l. utmärker (osv.) japanernas språk. Japanskt lack, papper, porslin, siden, silke. Japansk konst. Japanska språket. Japanska ögruppen. Japanska havet, (geogr.) randhavet vid östra Asien mellan Sibirien, Koreahalvön o. japanska öarna. Japanska graven, (geogr.) namn på ett djupbäcken (med djup av intill 8.491 m.) i Stilla havet öster om de japanska öarna. Japanisch koppar. OxBr. 11: 641 (1633). Japanske Bookstäfwer. Willman Resa 229 (1667). Bambumöbel, klädd med japanska stråmattor i stilfulla mönster. SDS 1894, nr 309, s. 3. — särsk. (numera knappast br.) i uttr. japansk (japanesisk) jord, i medicinen samt vid garvning o. färgning användt, i Europa urspr. ss. en jordart från Japan uppfattat extrakt av veden från det bl. a. i Indien o. Burma förekommande akacieträdet Acacia Catechu Willd., kateku. Tinctur af Japanisk Jord. ApotT 1698, s. 88. Ekbohrn (1868; äv. i den postuma uppl. 1904).
Avledn.: JAPANSKA, äv. (numera mindre br.) JAPANESISKA, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f. (japanesiska 1839—1929. japonesiska 1795—1807. japaniska 1759. japanska 1807 osv.)
SAOB
