KALEDONIER kal1edω4nier, äv. 10302, m.; best. -n; pl. =.
Ordformer
(i sht förr skrivet cal-)
Etymologi
[jfr t. kaledonier, eng. caledonian; till lat. Caledonia, romarnas namn på norra delen av Storbrittanien]
hist. manlig invånare i det gamla Kaledonien, skotte; äv. användt liktydigt med: gäl (se GÄL, sbst.2);i pl. om individer av detta folk utan hänseende till kön. The Caledonier, som nu kallas Skottar. Brask Pufendorf Hist. 107(1680). Ossian 1: Föret. III (1794). Nordenstreng EurMänRas. 138(1917).
Avledn.: KALEDONISK, förr äv. KALEDONSK, adj. (-donisk 1880 osv. -donsk 1819) (i fackspr.) adj. till KALEDONIEN o. KALEDONIER.Garnett Resa 416 (1819). särsk. geol. som tillhör l. har tillkommit gm den bärgveckning varigm det skotska höglandet, de skandinaviska fjällen m. m. uppstått. Ramsay GeolGr. 270(1909). Den kaledoniska bergskedjan i Skandinavien. Ymer 1921, s. 80.
