KALIKÅ kal3ikå2 l. 104, äv. 400 (kàlikå`Dalin), r. l. m. (LdVBl. 1831, nr 16, s. 3, osv.) l. n. (DA 1824, nr 83, s. 6, osv.); best. -n, äv. -en, ss. n. -t, äv. -et; pl. (i bet.: olika slag av kalikå) -er.
[jfr t. kaliko, eng. calico, fr. calicot; av namnet på den på Malabarkusten belägna indiska staden Calicut (malajālam Kōḷikōḍu), bekant för sin tillvärkning av kalikå. — Jfr KALKON]
namn på vissa (urspr. i Indien vävda) slag av kattun (särsk. i brokiga tryckmönster); i fråga om sv. förh. vanl.: enfärgad, grov, vanl. hårdt klistrad bomullslärft som användes till foder l. bokbinderiarbeten m. m. ConvLex. 1: 204(1821). En Skinnkrage af fin Björn, fodrad med grönt Kallikå. DA 1824, nr 83, s. 6.Blomberg Uvd. 116(1917). Selling Varuk. 56(1921).
-TRYCK. tekn. tryckande av mönster på kalikå. JernkA 1838, s. 219. De röda sandelträsorterna begagnas .. till färgning av yllevaror och till kalikåtryck. NoK 73: 155(1927).
