KAMPANIL kam1pani4l, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. kampanile, eng. o. fr. campanile; av it. campanile, avledn. av campana, av mlat. campana (se KAMPANE)]
i sht konsthist. benämning på de fristående, vanl. till kyrkor hörande, smärta klocktorn som förekomma i sht i Italien. Campanilen (i Venedig) är ett torn i allvarsam, men harmonisk styl. Arfwidsson ResCont. 1: 494 (1838). Västfasaden är (när den romanska stilen inkom i italiensk byggnadskonst) alljämt tornlös; däremot står ofta vid sidan en kampanil. Wrangel ByggnH 18 (1904). (Köpenhamns rådhus har) ett 102 m. högt, smidigt klocktorn, som påminner om de toskanska stadshusens kampaniler. 2NF 20: 276 (1913). Cornell NorrlKyrklK 52 (1918).
