KATEKETIK kat1eketi4k, äv. 01—, stundom -ɟet- (- -tjeti´k Dalin; kat´eketi؛k sällan -χet- LoW(1889); kat1eketi4k LoW(1911)), r. l. f.; best. -en.
Ordformer
(-chet- 1795—1868. -ket- 1811 osv.)
Etymologi
[jfr t. katechetik, eng. catechetic(s); jfr lat. catecheticus, adj., gr. κατηχητικός, adj. (se KATEKETISK)]
1) (i sht i teologiskt o. kyrkligt fackspr.) (den) gren av den praktiska teologien som behandlar läran om (den muntliga, i sht den mera elementära) undervisningen i kristendom. LittT 1795, s. 46. Kateketikens Begrepp. Ett försök i Praktisk Theologi. Billing (1867; boktitel). 3NF(1929).
2) (numera knappast br.) pedag. metod(en) att undervisa l. lära(n) om undervisning medelst frågor o. svar; jfr MAJEVTIK o. SOKRATIK.Broocman TyUnd. 2: 142(1808). Dalin(1852). Ekbohrn(1868; äv. i den postuma uppl. 1904).
