KIMMERIER kime4rier, äv. CIMMERIER si-, m.||ig.; best. -n; pl. =; förr äv. CIMMERIAN, m.||ig., anträffat bl. i pl. cimmerianer.
Ordformer
(cimmerier 1620—1904. kimmerier 1885 osv. cimmerianer, pl. 1706)
Etymologi
[jfr t. kimmerier, eng. cimmerian, fr. cimmérien; efter lat. cimmerii, pl., av gr. κιμμέριοι, av ovisst urspr.; i äldre tid ofta sammanställt med CIMBRER;jfr KIMMERMÖRKER]
1) i fråga om antik folktro: individ tillhörande ett fabelfolk som tänktes bo i en av ständigt mörker höljd trakt längst bort i väster. The Cimmerianer som i Töckno lefde och nekte Solen, kunna ey straffas, uthan för sin Fåkunnighet. Lacander Gyllenstierna 41(1706). Adlerbeth Ov. 295(1818).
2) hist. individ tillhörande en forntida folkstam som en tid var bosatt på Svarta havets norra kust och efter vilken halvön Krim anses hava erhållit sitt namn. Schroderus JMCr. 82(1620). Svensén Jord. 173(1885). Fornv. 1922, s. 113.
