KLÄMMIG kläm3ig2, adj. -are. adv. -T.
(vard.) om uppträdande l. framställning l. framförande l. tillvägagående o. d.: som präglas av kraft o. fart, schvung o. d. (o. som därigenom ter sig tilltalande); äv. om person: som det är ”kläm” l. ”ruter” i; äv. allmännare: bra, ”bussig” o. d.; äv. om sak l. om företeelse o. d.: schvungfull, hurtig; äv. allmännare: snitsig, piffig, bra o. d. Larsson Larssons 3 (1902). En rapp och klämmig berättelse. SDS 1907, nr 216 A, s. 2. (Kåseriet) var inte särskildt klämmigt framfördt, ty H. är litet blyg af sig. GestrHelsNat. 1811—1911 118 (1911). De gamla klämmiga karolinska marscherna. SD(L) 1914, nr 114, s. 3. En klämmig karl. SvD(B) 1919, nr 31, s. 11. Det är en väldigt klämmig bok. Palm Kvinn. 132 (1919). ”Tornåsen är ett klämmigt ställe, det”, sade flickan. Pan 1927, s. 144. Den stränga men klämmiga tant Augusta. Lieberath PojkHornb. 14 (1929). En klämmig golfkostym. DN(A) 1934, nr 236, s. 5.
Avledn.: KLÄMMIGHET, r. l. f. (vard.) LoW (1911). Östergren (1930).
