KLÅPARE klå3pare2, m.||(ig.); best. -en, äv. -n; pl. =.
Ordformer
(klo- 1679—1755. klå- 1541 osv.)
Etymologi
[ombildning av KLÅPERi anslutning till vbalsbst. på -are; numera uppfattat ss. vbalsbst. till KLÅPA]
(ngt vard.) person som utför dåligt l. slarvigt arbete l. icke är fullt yrkeskunnig, fuskare (se d. o. 2), stympare; förr äv. om bönhas (se d. o. 1); stundom motsatt: mästare. En godh mestare gör itt ting rett, men then som en klåpare leyer, honom warder thet förderffuat. Ordspr. 26: 10(Bib. 1541). En älskad Auctor, är han strax en klåpare, för det han en gång råkar skrifva några blad, som ej smaka det Allmänna? Dalin Vitt. II. 6: 44(1736). Det är långt bättre och hederligare, att vara mästare uti en enda vettenskap, än klåpare i många. Hof Underr. 68(1766). Varken handlande eller hantverkare förklara sig ha något mot en konkurrens mellan yrkesmän, som kunna sitt yrke, men de reagera emot att behöva konkurrera med klåpare. SvD(A) 1930, nr 313, s. 4.
Ssgr: KLÅPAR- l. KLÅPARE-AKTIG. —
-ARBETE ~020, äv. ~200. arbete utfört av klåpare, dåligt l. slarvigt utfört arbete, fuskarbete. PedT 1893, s. 18. —
-HAND. klåpares hand; äv. bildl.; i sht i pl. Låt oss .. icke taga med klåparhänder på det som är stort. GHT 1896, nr 97, s. 3. —
SAOB
