KLIPSK klip4sk, adj. -are; adv. -T.
knipslug o. förslagen, snarfyndig o. påhittig; ofta övergående i bet.: skälmaktig; äv. om ögon l. ansikte, yttranden o. d. som vittna om nämnda egenskap(er). Möller (1790; angivet ss. vard.). Klipska ögon .. Klipska svar, frågor. Weste (1807). Den lille magre och fryntlige gubben .. var känd af alla för sitt klippska hufvud. Topelius Vint. I. 2: 359 (1860, 1880). Två klipska bondadvokater. De Geer Minn. 1: 82 (1892). Skeppar Norrby var en klippsk karl, som sällan blef svarslös. Duse GrundenH 185 (1909). Kikande med sina klipska, luriga och muntra räfögon. Lidman Köpm. 217 (1911). Sagoförtäljaren plirade klipskt öfver sina glasögon. Melander UnderlL 254 (1912). — jfr BOND-, SMÅ-KLIPSK.
Avledn.: KLIPSKAS, v. dep., l. KLIPSKA SIG, v. refl. (i vissa trakter, vard.) visa sig klipsk; komma med ett klipskt (stundom skarpt, försmädligt) yttrande o. d. En Östgöthe Hultin som klipskat sig mot Consist. Minus är dömd att sitta 8 dar i krubban, i krubban! som ej varit öppnad på 50 år och derutöfver. Choræus Bref 50 (1800). TurÅ 1909, s. 59 (dep.). —
KLIPSKHET, r. l. f. egenskap(en) att vara klipsk. Weste (1807). Redan i den gamla jätte-sagan är hjelten gerna en vall-here, som i skogen går vall med getter och dervid träffar på jätten, som han lurar genom sin klipskhet. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 80 (1868). Hallström Händ. 136 (1927).
