KONTRASIGNERA kon1trasinje4ra l. -siŋne4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; -SIGNANT (avledn.), -SIGNATION (avledn.)
Etymologi
[jfr t. kontrasignieren, eng. countersign, fr. contresigner; av nylat. contrasignare, till lat. contra (se KONTRA- 1) o. signare (se SIGNERA)]
tillika med annan person förse (skrivelse o. d.) med underskrift; särsk. i fråga om statsråds l. ämbetsmans påtecknande av från regering l. myndighet o. d. utgående skrivelse: underteckna (o. ansvara för riktigheten av skrivelsens innehåll). PH 1: 512 (1723). Alla ifrån Konungen utgående Expeditioner och befallningar, utom i Commando-mål, skola, för at blifva gällande, contrasigneras af den Föredragande. RF 1809, § 38. Kort efter riksdagens slut fick De Geer kontrasignera de nya krigslagarna. Ehrenheim i 3SAH 12: 57 (1897). Kuylenstierna Statsmaskin. 85 (1926).
Avledn.: KONTRASIGNANT, äv. KONTRASIGNENT, m.||ig. (-signant 1723 osv. -signent 1805—1892) person som kontrasignerar en handling, (med)undertecknare. Abrahamsson 235 (i handl. fr. 1723). Liljecrona RiksdKul. 176 (1840). Beslutet (skall) undertecknas av generaldirektören och föredraganden med kamreraren såsom kontrasignant. SFS 1915, s. 1660. —
KONTRASIGNATION, r. l. f. handlingen att kontrasignera, kontrasignering; äv. konkretare: underskrift, namnteckning. CivInstr. 424 (1773). RO 1810, § 30. Kontrasignationen sker på det sätt, att föredraganden tecknar sitt namn nederst till höger under platsen för Konungens underskrift. Reuterskiöld Grundlag. 60 (1924).
KONTRASIGNATUR, r. [jfr t. kontrasignatur] (numera mindre br.) underskrift l. namnteckning under regeringsbeslut o. d., kontrasignation. HSH 5: 31 (1818). SDS 1905, nr 172, s. 2. —
