KRÄMTA kräm3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr d. kremte, nor. kremta; av ovisst urspr.; möjl. till KRAMA (med anledning därav att luften tryckes upp gm det förträngda struphuvudet); jfr krama sig, hosta (se KRAMA 2), ävensom sv. dial. (Dalarna) krämta, krama]
(i sht i södra Sv., bygdemålsfärgat) harkla (sig), särsk. för att klara strupen, innan man skall tala. Krämta .. hosta smått. Spegel (1712). Holm tappade oförhappandes tråden, krämtade, ville begynna igen men fann icke orden. Hansson FöreG 18 (1901). ”Hm” — krämtade han till inledning — ”tror bror kanske, att jag kom hit — bara för att köpa skog?” Eklundh Folk 196 (1918).
SAOB
