KRETER kre4ter, m.; best. -n; pl. =; l. KRETENSARE kretän3sare2 l. 0400, m.; best. -en, äv. -n; pl. =; l. KRETENSER kretän4ser, m.; best. -n; pl. =; förr äv. KRETENS, m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet cr-. -ens 1807—1823. -ensare 1900 osv. -enser, sg. 1784 osv. -enser, pl. 1737 osv. kreter 1526 osv.)
Etymologi
[jfr t. kreter, kretenser, eng. crete, cretian, fr. crétois, lat. cretenses, pl., ävensom gr. Κρής, pl. Κρῆτες; av ovisst urspr.]
manlig invånare på (det forntida) Kreta; i pl. om kretensiska invånare utan hänsyn till kön. Apg. 2: 11(NT 1526). Grimberg VärldH 2: 74(1927; i fråga om förh. 2000—1400 f. Kr.).
