(förr äv. q-. kva(a) 1691—1698. kva(a)d(h) c. 1635 osv.)
Etymologi
[urspr. inhemsk bildning till KVÄDA;jfr ä. dan. o. dan. kvad]
sång, dikt, kväde, skaldestycke, poem; utom i vitter stil numera i sht om skaldestycke härrörande från den nordiska forntiden; äv. bildl. Schroderus Dict. 34(c. 1635). Ther siunga Foglarna emoot hwar annan sina liuflige Qwadh och Sånger. Sylvius Curtius 109(1682). Ottar svarte .. uppehöll sig åtminstone i fem år hos den svenske konungen, till hvilken han diktade flera kvad. Schück (o. Warburg) LittH 1: 21(1895). Vårt lif det gäller mer än skämt. / Just sprunget fram ur allt det gråa, / mer klarögt djupt blir vårens kvad. Hallström Skogsl. 115(1904). Östergren(1931). jfr: Vindens kvad i askens krona. Rydberg Dikt. 1: 74(1873, 1882). — jfr DROTT-,EDDA-,SKALDE-KVAD.
Anm. Ordets anv. i senare tid beror möjl. på inflytande från d.; jfr SoS 1916, s. 111.
