KVIETIV -i4v, n.; best. -et; pl. = l. -er.
Etymologi
[jfr eng. quietive, till lat. quietus (se KVIETISM)]
i sht teol. o. filos. ngt som skänker ro o. trygghet. Jesus har ej blott kunnat ge världen kvietiver såsom Budda utan äfven motiver. Göransson UndersRel. 1: 199 (1904). Schopenhauer (betraktar) .. konsten som ett kvietiv, som ger ro och verkar som narkos. NoK 9: 95 (1922). Aulén AllmTron 161 (1923).
