KYLS ɟyl4s, n. ((†) r. l. f. SvMerc. IV. 3: 259(1759)); best. -et; pl. =; l. KYLSA ɟyl3sa2, bygdemålsfärgat äv. KÖLSA ɟöl3sa2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; l. KYLSE ɟyl3se2, n. (Lind(1749) osv.) ((†) r. l. m. Möller(1790, 1807)); best. -et (ss. r. l. m. -en); pl. -en (ss. r. l. m. -ar).
[sv. dial. kyls, n. o. f., kylsa, kölsa, kylse; till KYLSA, v.]
sammanhängande klunga; hoprafsad l. hopgyttrad l. hopfiltrad massa; klump; klase; knippe, bunt; bylte. Fisk-råk eller tarmar, som sittja i en kjölsa. Lind(1749; under bündlein). En kylsa bär på trädet. Sahlstedt(1773). Kläderna sitta i en kylsa. Därs. Bisvärmen hängde samman i en kylsa. Weste FörslSAOB(1823). Nyström Kir. 2: 178(1929). — särsk. veter. Kyls, .. en större el. mindre samling tätt intill varandra sittande svulster, vanl. s. k. inkar. SvUppslB(1933).
SAOB
