LAMI, n. (äv. skrivet i två ord)
Etymologi
[av nt. l. t. lami (jfr särsk. uttr. nt. dat lopt up een lami uut, t. auf ein lami ausgehen, auslaufen) av la, la (se LA, sbst.1), o. mi, mi (se MI), eg. betecknande en i ä. musik vanlig slutkadens, i vilken melodien rör sig från den sjätte tonen (la) till den tredje (mi), vilket ger ett visst intryck av ngt sorgligt]
(†) i uttr. löpa uti lami ut, gå l. komma ut på (ett) lami, taga ett sorgligt slut; äv. opers. Det löper medh Tijden uthi la mi uth (med krigen). Kempe Krigzpersp. 115 (1664). Vällusts pipan klingar fuller vackert, men hennes läte går snart vt på Lami. Scherping Cober 1: 186 (1734). En menniskia må vpstämma sin frögdeharpo så mycket hon vil, hon skal doch på slutet komma vt på ett la mi. Därs. 374.
SAOB
